Rant.

Min mobil fuckar så jag får väl skriva om alltsammans...

Häromdagen länkade den stundtals awesome facebooksidan Supersnippan till blogginlägget http://hej.blekk.se/2014/01/05/ge-plats-at-den-tjocka-kroppen/ och i kommentarsfältet under tipset drog genast en storm igång. Om att feta inte alls borde få synas eftersom fetma = sjukhet. Och jag förstår inte att de inte förstår vad de säger! I en zon, bland övriga feminister, där jag borde känna mig trygg, blir min kropp attackerad och ifrågasatt för att den inte ser ut som normen. Hur kan de inte veta att det finns massor av friska tjocka kroppar, och lika många sjuka smala kroppar? Och att friskhet inte är samma sak som människovärde? Min kropp är fet, och dessutom sjuk! Jag är tydligen en dålig förebild och borde inte få synas i det offentliga. Det är rätt att min kropp och dess likar inte syns i reklamer, bruksanvisningar, osv. Så låter det. Men det är inte sant. Min sjuka kropp är min, och diabetesen är inte det som avgör mitt eller kroppens värde. Inte heller gör de av mina sjukdomar det, som inte alls påverkats av min storhet, eller rentav är orsaken till att jag är stor. Sjukdomar och funktionshinder är inte det som avgör en människa. Alla sorter borde få finnas. En tjock för varje smal! En i rulle för varje gående! En brun för varje vit! Men vi som är annorlunda, eller vad de nu tycker att vi är, får bara finnas med på nåder. Jag är så trött på detta.

Och, en ledsam sak som slog mig när jag läste den här skiten, var att människor faktiskt ser på mig så varje dag. Oftast inte så att jag märker det, men eftersom så pass många människor tänker i dessa banor är det klart att de tänker så även om mig. När jag känner mig fin i ny pälsjacka tänker de "Tjock. Dålig förebild!" När jag är sval och sommarglad i ärmlös klänning tänker de "Tjock. Äcklig." När jag känner mig sexig i ett tajt fodral eller ett par kortkorta shorts tänker de "Och till denna vandrande hjärtattack går mina skattepengar?"

Vi behöver en revolution nu.