Det privata är politiskt!

För en tid sedan hände något som jag velat skriva om, men jag har varken vetat vad jag vill ha sagt eller hur jag ska formulera det. Men vi kör ändå.

Hade skrivits med en kille på en dejtingsajt i över ett halvår, enbart som kompisar. Vi hade samma värderingar och politiska åsikter, och skämtade mycket. Vi talade även om andra vi dejtade/låg med.
Vid något tillfälle rätt nyligen började han antyda att han ville ligga med mig, och tonen oss emellan blev allt flörtigare. Allt var på hans initiativ - även om jag tyckt att han var småhet så hade vår jargong inte varit flörtig, och jag hade därför inte tänkt på honom på det viset tidigare.

En kväll när vi chattade på facebook skrev jag detta, bara för att dubbelkolla. Han var ju feminist och gillade mig och ville ligga med mig, klart han inte kunde vara ett as? Men bränd som jag är måste jag alltid dubbelkolla. Trots att de sett massor av bilder vill jag vara övertydlig - JAG ÄR TJOCK!

"jag är väldigt tjock. jag har träffat folk som inte gått igång på mig och min kropp, men ändå velat ligga, bara för att få ligga. sån är väl inte du?"

Därefter utspelade sig denna konversation (Med fingerade namn förstås.)

José: "nja

jag är ingen sån bbw-kille

mest fö r att vi pratade lite om det

och du verkar rolig

så"

Gretzel:"jag menar inte att du enbart måste gilla tjocka tjejer! jag gillar alla sorter. men om du tycker tjockisar är avtändande är det nog ingen idé."

José: "ajdå

nej jag vet int

asså

jag vet inte?"

Gretzel:"vad vet du inte?"

José: "var jag står i den frågan

är det ok?

jag vet bar att jag tycker om att ha sex"



Efter det skrev vi vidare, här är ett sammandrag av vad jag skrev:

"jag vill inte ha sex med någon som inte tänder på mig. lite självrespekt har jag.

jag har inga svårigheter att träffa killar som går igång på min stora mage, men jag tyckte det var fint att du verkade gilla min personlighet också.

senaste (namnet på dejtingsajten)-dejten jag hade klagade efteråt på att jag var för tjock och hade för små bröst. orkar inte sån skit.
jag tror det är bäst om vi bara är kamrater. oavsett om det bara är ett one night stand vill jag att den jag är med ska tycka att jag är fin. och jag har många jag kan ligga med, som tycker det."

Han har i efterhand bett om ursäkt, och verkar vilja ha kontakt. Jag har inte svarat, för jag vet helt enkelt inte vad jag ska svara. Jag gillade den jag trodde att han var, men jag vet inte om jag vill vara vän med någon som har synen att människor är sexuella förbrukningsvaror. Eller någon som tycker att jag är oattraktiv enbart på grund av min tjockhet.

Och genom åren har jag kämpat. Som jag har kämpat! För att få en normal relation till min kropp, för att få en normal relation till män, för att få en normal relation till sex. Min kropp är aldrig bara min. Den finns alltid i ett sammanhang, ett samhälle. Den finns alltid för män att bedöma. "José" kallar sig feminist och vänster, men han visar ändå så tydligt att han är produkten av ett patriarkat, och produkten av ett samhälle som ser ned på feta människor.


Hej vad tycker ni?

 

Body Love.

Lyssna, verkligen lyssna, och låt det sjunka in.




Det finns lyrics att googla rätt på, men de jag fann var inte helt korrekta och jag pallade inte sitta och korrigera, har mat att laga och katter att klappa. Men lyssna.

Så jävla bra.

"Loving yourself as long as you look a certain way isn't self love, it's self destruction."

Dejting som tjockis.

Jag har deltagit i ett par olika diskussioner på nätet, om att bli raggad på och om att träffa partners som tjock. Jag vet att en del inte har några som helst problem med det, och själv är jag väl ett extremfall åt andra hållet, men jag tycker att man är mer än lovligt naiv om man inbillar sig att samhällsnormerna inte smittar av sig till dejtingvärlden. Överviktiga får sämre jobb än normviktiga med samma utbildning, överviktiga blir sämre bemötta inom vården, överviktiga får höra glåpord på stan... Jag skulle kunna fortsätta hela natta!
De jag diskuterat med hävdar att allt hänger på självförtroendet, och att fettet inte spelar någon roll när man dejtar. Jag vet inte jag. Jag tror inte att jag har sämre självförtroende än de flesta jag känner, och jag har ju vid några tillfällen blivit stoppad på gatan med erbjudanden om statistroller i film och reklamfilm, så det handlar nog inte om min utstrålning. Däremot tror jag att det till mångt och mycket handlar om att människor i allmänhet inte törs ifrågasätta de ideal de attraheras av, och att de som åtrår tjockisar ofta inte törs stå för det - det har jag själv erfarit flera gånger.
Minns ni killen jag träffade i våras, som efter att vi hade legat kom på att det inte var ok att dejta en tjockis? Eller mannen som inte kunde träffas på offentlig plats för "vad skulle folk tänka om de såg en snygg kille med någon som dig?". Behöver jag nämna karln som gick igång så hårt på large ladies att det räckte för honom att klämma lite på min mage för att han skulle get off? Vi kunde inte fortsätta ses eftersom hans kompisar sa att han var sjuk i huvudet som gillade tjockisar, och han orkade inte stå upp för vad han gillade. Jag kan även nämna alla de män på dejtingsajter som i sina presentationer skriver att de söker en tjej som "tar hand om sin kropp", vilket är kod för att vara smal. För jag tar hand om min kropp! Den får sömn, mat och promenader, styrketräning ibland. Men det ska synas att man tränar! Det är det som spelar någon roll, inte hur kroppen faktiskt mår.
Jag har nätdejtat sedan jag först kom i kontakt med internet, som 17-åring, och nu är jag 32. Jag kan lova att hullet spelar roll för många män. Mina beräkningar är att 90 procent inte vill ha en stor tjej, 7 procent vill absolut ha en stor tjej, och sorgliga 3 procent bryr sig inte så mycket utan ser till andra kvaliteter. Jag önskar att den sistnämnda gruppen var större, men så ser det inte ut på de vanligaste dejtingsajterna. Visst finns skabbiga mulligt.se, om man nöjer sig med en MC-kille som röstar SD och tycker att finlandsfärja är höjden av underhållning och kultur - det gör inte jag.

Har ni förresten sett att jag lagt till små rutor nedanför varje inlägg, som ni kan kryssa i om ni är för blyga för att skriva kommentarer? Gört! Kryssa och kommentera! Jag är nyfiken på vad ni tycker om detta!

Nummer två för dagen.

Det räcker inte med bara musik idag, jag bjuckar även på dagens outfitta!

Vanlig vit tröja från Å+/Åhléns, svart kortärmad kavaj från Zizzi, randig kjol från Lindex vanliga sortiment. Sorry för taskig bildkvalitet, tänkte inte på att tända lyset och nu är jag nattklädd.

ps! Läste i Aftonbladet idag, att fina Ricki Lake ska göra comeback. Blev glad. Läste detta: "Från början hade hon medvetet gått in för att lägga på sig.

– När jag var tonåring utsattes jag för sexövergrepp. Efter det ville jag inte vara attraktiv.
När hon var närmare 20, mätte 1,62 meter och vägde 90 kilo gick sanningen upp för henne.
Men då hade hon slagit igenom i musikalen ”Hairspray” och berömmelsen stigit henne åt huvudet.
– Jag var fet och trodde att jag var det sötaste som fanns, har hon berättat."

Och man ba AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH, idioti.

Passformer.

Nu när jag ändå är igång med bloggeriet igen tänkte jag ta upp en grej jag funderat på ett tag!
Min väninna skickade en länk till mig (som numera är borttagen) på arbetsförmedlingens hemsida, där H&M sökte tjocka damer som de kunde prova sin plussizekollektion på, och själva idén är ju super! Men - de gav strikta mått på hur man skulle vara byggd för att kunna delta. Nu är det visserligen ett bra tag sedan jag köpte något från H&M, men tidigare har jag då alltid fått plats i deras kläder - trots det dög jag inte, mina mått stämde inte alls. Och jag har tänkt lite på det sedan jag börjat fatshionblogga, det att vi är stora men så himla olika byggda. En brittisk tjej, vars blogg jag läser ibland, har samma storlek som jag men mina ben är typ hälften så stora som hennes ben. Naturligtvis lägger jag ingen värdering i det åt något håll, det är bara ett konstaterande. Men jag har sett det tydligare nu när jag tar kort på mig själv mycket oftare än tidigare, även om folk nämnt det ibland. Aldrig på ett negativt vis, utan just bara konstaterande - att för att vara tjock, så har jag rätt spinkiga ben. Däremot har jag större mage än många andra, och mindre byst. Vi är olika helt enkelt, och jag tycker det är fint och spännande och bra. Tyvärr tycks inte klädföretagen tycka det, och det är det som gör mig pissed. Varför inte prova ut kläder på olika sorters kroppar? Jag har rätt många kläder undanstoppade, som jag tänkt sy om eftersom de på det stora hela sitter asbra, men är alldeles fladdriga under armarna, på sidan av bysten liksom. För andra är det säkert på något annat vis, att kläderna sitter bra där de sitter dåligt på mig och så vidare.
Hey klädföretag - tänk större, på alla plan!


ps, när jag ändå är inne på hur kläder ska sitta, kanske ni kan ge mig lite råd? Jag använder i stort sett aldrig bh, jag behöver det inte och jag tycker inte att det är skönt. Ingen big deal. Men ibland har man ju blusar som är lite genomskinliga, och då kränger jag på mig något åbäke. De sitter som de ska när jag står och sitter upp, men när jag ligger på rygg är kuporna nästan helt tomma. Tuttsen plattar till sig väldigt, tydligen. Eftersom de flesta av er nog använder tutthållare regelbundet, kanske ni kan svara på om det ska vara så? Blir det så på er också, eller är det mig det är fel på? Eller ska jag leta efter en annan storlek, trots att de sitter bra när jag inte ligger ned? Eeeeh. Hilfe!

Det ständiga ärmlöstdilemmat!

Idag var det galet varmt, och när jag gick några ärenden hade jag den rosa ärmlösa klänningen jag visat upp här tidigare. Jag gillar egentligen skuggan bäst, men har ändå längtat efter extremhetta - för då har jag en "ursäkt" att ha fina ärmlösa kläder, fast jag är tjock. Som om någon skulle komma med anklagelser; typ "Det är inte tillräckligt varmt för att du ska visa dig så lättklädd, skyl din feta kropp!". Men ingen tittade mer på mig än på någon annan. Varken på mina tjocka, ärrade armar eller på mina håriga ben.

Här är en text jag skrev förra sommaren, på ett liknande tema:

"Idag hade jag smink i trynet för första gången på flera månader. Hade även en ärmlös klänning! Satte på mig kofta först, men det var ju så jävla varmt. Visserligen rörde jag mig bara i mitt kvarter, men det var ändå rätt stort. Jag har ju alltid förstått, rent intellektuellt, att jag har lika stor rätt som alla andra att gå barärmad. Men det är svårt att ta in. Att verkligen -känna- att om någon störs eller äcklas av att mina armar är tjocka, att jag har stora bristningar överallt, att jag har emo-fjortis-ärr på armarna - ja då är det deras problem. Jag kan inte ta ansvar för deras fettfobi och elitism. Jag kan bara ta ansvar över mig själv, att jag inte ska drabbas av solsting på grund av yllekofta mitt i sommaren. Låter enkelt, men är extremt svårt för någon som har tillbringat större delen av livet med att hata sig själv och sin kropp. Sedan mellanstadiet har jag intatuerat i mitt hjärta att mitt efternamn är Fettberg, de sa att jag hette så. Sedan fyraårsåldern har jag förstått att min kropp inte bara är min. På lågstadiet försökte jag prata med mor om att jag var så ledsen över att vara den fulaste flickan i hela skolan, över att vara så vanskapt. Hon förstod inte. Hon såg inte det jag såg, och det jag har tagit för sanning hela mitt liv - att jag inte är lika mycket värd, att jag är en Quasimodo.

Jag har väldigt svårt att tala om känslor överlag, till och med att skriva om dem. Är så förbannat rädd för att blotta mig, att bli övergiven om jag visar det svarta och bottenlösa självhatet. Det som är jag. Det är därför min blogg kan vara ganska trist ibland, jag vågar bara snudda vid det som bränns. Någon som jag kallar C har hjälpt mig mycket. Min familj och mina vänner hade varit mina kryckor om jag bara hade vågat blotta mig, det vet jag. Ni har varit mina kryckor ändå, de jag klamrat mig fast vid även när jag varit sluten. Men på något vis är det enklare att vara själsligt naken om man slipper möta en blick, slipper höra en röst. När känslorna spritt sig till huden, när den är pappersskör och svider, då är det svårt att ta emot en fysisk kram. Och allt jag gör styrs av skammen. Skulden. Fast jag har det bästa kontaktnät man kan önska sig, fast jag har människor jag skulle ge mitt liv för - är det lättare att ta av masken bakom skärmen. Och på andra sidan skärmen fanns C, lika komplicerad och traumatiserad. Inte istället för, men ett komplement. Trots att jag aldrig har träffat honom, och kanske aldrig kommer få göra det, så har han med en hel del nötande och tillit fått mig att ana något. Ana ett människovärde hos mig själv. De fina omkring mig har alltid sett det, och sagt det, men det krävdes en digital främling för att det skulle sås ett frö av självacceptans hos mig."


Jag skrev den alltså på min andra, tristare, blogg. I kommentarsfältet fick jag gensvar och peppning av min söta väninna Thepas, och där skrev jag bl.a. detta:

"Men oavsett vad man har eller vad andra ser i en så kan man ha demonerna, den där jävla parasiten som äter upp allt ljus. Jag klarade inte av att ta emot hjälp förrän jag var på botten - när min storasyster hade dött och jag hade fått en psykos. Jag hade gått i terapi och fått medikamenter i många år, men jag hade inte varit redo, mogen. Och jag hade turen att få en psykolog som jag passar sjukt bra ihop med, som både förstår och ifrågasätter. Han säger att jag har vanföreställningar när jag berättar om hur jag ser ut när jag ser mig i spegeln."

och

"Vad gäller tjockheten har det hjälpt en del att lusläsa http://haespasvenska.se/ och titta på nakna tjockisar på nätet. Inte i runksyfte, hehe, utan för att se att de är vackra med sina runda magar och tjocka armar. Även om det är långt kvar tills jag kan se något sånt hos mig själv, ger det ändå lite hopp."



Så skrev jag alltså för ungefär ett år sedan, och mycket är sig likt - men mycket har även förändrats. Jag respekterar mig själv på ett annat vis nu. Tack C, tack vänner & familj, tack tjockisbloggare och -läsare!

Fortsättning del två.

Samma snubbe svarade mig igen, och tycktes inte ha läst vad jag skrev:

"Men problemet är ju att hon inte tycker om sig själv pga övervikten, det säger ju hon själv...Ja tycker det var ett bra svar, inte standard kliché svaret att du ska tycka om det precis som du är. Skulle till och med jag kunna svara utan att vara expert. Klart man ska tycka om sig själv som man är, men kan man inte det får man se till å göra förändringar.
Nejj dom flesta som går ner i vikt går inte upp igen. Lägger du upp ett långsiktigt mål och ändrar kost och motionsvanor så går det bra, men vill man ha snabba resultat är det svårt att hålla i längden. I vissa fall gör dom det, som i detta"

Mitt sista inlägg blev:

"Jo, de flesta går upp igen. Undersökningar visar att kvinnor bantar i genomsnitt tio år av sina liv, och det är förbannat sorgligt."

Jag ids nog inte lägga mer tid på det där, men om någon annan har pluskonto på den där blaskan får ni gärna skriva något.

Fortsättningen.

Jag skrev ju om en fråga ur en sexspalt häromdagen, och nu har en random man svarat mig så här:

"Var nånstans skuldbelägger Linn henne? Ser inget som helst dumt i hennes svar. Personen säger ju själv att hon inte är nöjd med hur hon ser ut å att övervikt är en hälsorisk är ju inte heller nån nyhet... Ja håller helt å fullt med Linn, börja motionera å sätt upp ett långsiktigt mål. Sen kanske hon börjar trivas med sig själv. Att slankhet inte har nåt med självkänsla att göra är sant men nu är det ju så att hon inte trivs med sig själv och då kan några kilo mindre vara skillnaden"

Jag svarade:

"Genom att säga att hon bör banta, istället för att tycka om sig själv, skuldbelägger hon henne. Tror du att en tjej som inte ville ha sex med sin kille pga komplex för små bröst också hade fått till svar att göra om sin kropp, och skaffa bröstimplantat?
Att tjockisar som rör på sig har bättre hälsa än stillasittande smalisar är knappast någon nyhet.
De flesta som går ned går upp ännu mer igen, och dras in i en cirkel av jojobantande vilket är värre för kroppen än att bara vara tjock. Och om hon nu skulle gå ned kommer andra problem, som med identiteten och löst hängande skinn. Klart hon ska försöka gå ned i vikt om det är vad hon själv vill, men inga sexproblem blir lösta av det. Varken snygghet eller självkänsla sitter i kilona. Viktminskning löser inga problem i sig självt."

Ur frågespalten.

Jag blev så himla pissed när jag läste en fråga i Aftonbladets sexspalt. Jag har tyckt att Linn verkar rätt vettig, men nu tvivlar jag rejält.
Eftersom det är en plusartikel, alltså att man måste betala för att läsa, så lägger jag upp hela texten här men den finns även att läsa (och kommentera) på http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/fragalinn/article15009154.ab

"Jag lider av stor övervikt, vilket gör att mitt sexliv tillsammans med min man blir lidande. Jag har varken lust att ha sex ­eller visa mig naken
inför honom. Han är ­normalviktig och säger att han ändå tycker att jag är sexig och attraktiv. Jag tror inte på honom, och detta har lett till många konflikter mellan oss, och ett obefintligt sexliv. Vad kan vi göra för att rädda vår relation?
Anonym kvinna"

Linn: Du behöver ta tag  i din övervikt, eftersom det också innebär en hälsorisk. Tänk långsiktigt. Bra kost och rätt motion, kommer att få dig att må mycket bättre både fysiskt och ­psykiskt. Du kommer att orka mer, känna dig mer nöjd med dig själv, utstråla självsäkerhet och känna dig attraktiv. Din man kan ­stötta genom att ni till­sammans lägger om er livsstil. Börjar träna, äta rätt mat, och gärna i sam­råd med en dietist som kan ­lägga upp mat­sedlar som passar dig och dina mål. Sexlusten av­speglar sig i hur du mår, totalt, så om du kommer till rätta med dina viktproblem, kommer även sexlusten att öka.

Jag gav svar på tal i en kommentar:
"Linn! Bara för att man är fet är man inte korkad, hon är nog redan medveten om att det går att banta. Ditt svar skuldbelägger henne och får henne förmodligen att känna sig ännu fulare, när hennes man tycker att hon är het som hon är. Jag har växlat mycket i vikt genom åren, och slankhet är verkligen ingen garanti för bättre självkänsla, vilket är vad hon verkligen behöver - inte självgoda korkade svar."

MEIN GOTT! Vilken textmassa!

När jag var yngre var jag fullkomligt övertygad om att det inte fanns någon i hela världen som kunde vara attraherad av tjocka tjejer. Eller ja, kanske i någon primitiv by i Afrika, där Venus från Willendorf fortfarande var idealet. Sedan hamnade jag av en slump på en amerikansk dejtingsajt för tjockisar och deras beundrare, och jag blev alldeles paff! Karlar! Massor av karlar! Och fruntimmer! Och allihopa gick de igång på tjocka tjejer!
Något år senare hittade jag till en svensk dejtingsajt för tjocka brudar, mulligt. Den är rätt taffligt uppbyggd, och det är mest raggarkillar med tribaltatueringar där, och en hel drös med white trash-tjejer som visar tuttsen för att lyckas snärja sig en raggare med tribaltatueringar.
Ytterligare något år senare startade Stor och vacker, en nattklubb för tjocka män och kvinnor, och deras beundrare. Efter en tid drog de även igång ett community under samma namn, så jag registrerade mig där också. Det är numera nedlagt, både klubben och sajten, och det var nog lika bra med tanke på hur mycket interna stridigheter som förekom i den ganska lilla kärnan av märkliga människor som gick på varenda tjockisdisko som ordnades.

Ja, vart vill jag komma med detta? Jo. Jag har skrivit med, och vid några tillfällen träffat, trevliga människor från dessa tjockisraggarsajter. Så det har absolut givit mig något, detta sökande i cyberrymden. Men även en insikt jag inte hade innan, nämligen att det finns ideal även inom världen av tjockislovers. Visst, det finns en del som främst gillar stora magar. Eller italienaren som gav mig komplimanger för att jag hade så underbara "thick, white legs". Och ett väldigt litet fåtal som mest går igång på smarta och softa tjejer, oavsett kroppsform. Men i de flesta fallen är det samma kroppsbyggnad som gäller, nämligen:

* Rejält tilltagen rumpa och höfter.
* Markerad midja.
* Enorm byst.

När jag nu på senare år börjat läsa fatshionbloggar har jag sett nästan samma (dock inte lika vulgära och överobjektifierade) ideal, främst bland plus size-modeller. Alltså, de plus size-modeller som är tjocka på riktigt - de flesta är ju bara alldeles normalbyggda, lite småknubbiga. Typ storlek 40-42?

Och jag tänker tillbaka på när jag var en ung tjockis, som inte trodde att det fanns någon enda människa som kunde gilla tjockisar. (Vilket iofs är lite märkligt eftersom min ena storasyster är tjock, och hon har då alltid haft en drös beundrare efter sig.) Och jag tänker tillbaka på glädjechocken när jag fann den där amerikanska sidan. Och jag inser att man aldrig kommer ifrån idealen. I den "vanliga" världen är jag för tjock så där rent allmänt, i tjockisvärlden har jag fel former och proportioner. Lägg av med era jävla fascistiska, själadödande ideal! Vafan. Ni får gilla precis vad ni vill, men måste ni hålla på och... hålla på? Kan man inte bara få se ut som man ser ut? Tjock, smal, mittemellan, muskulös? Eller som jag, sälformad? Jag är faktiskt förbannat trött på att aldrig duga.