Diabetes.

Veckan tillbragtes på S:t Görans diabetesskola, dagarna i ända. Vi var en liten grupp om fem personer, och hade både gemensamma föreläsningar och individuella samtal med bl.a. dietist och läkare, + ett evigt blodsockertestande. Mycket givande!

En av föreläsningarna hölls av en sjukgymnast, och hon hade en hel del vettiga grejer att säga - t.ex. sa hon att det finns en stämning i samhället att överviktiga personer ses som mindre värda, och liknande. Hon hade även en sund syn på träning och motion, och var trevlig. Och själv diabetiker! Men. Det kommer naturligtvis ett men. Jag frågade hur man motiverar sig att ändra vanor, att jag gillar att sitta stilla och kedjeröka, och faktiskt tycker det är rätt soft att vara tjock, trots att jag vet att min diabetes skulle lindras om jag rökte lite mindre och traskade lite mer. Då sa hon typ att "Jag vet att det här framstår som provocerande, men här på avdelningen har vi gjort många enkäter och INGEN av de överviktiga patienterna har velat vara överviktig" och jag ba "Vill och vill, jag bryr mig inte så mycket - jag har varit bra mycket smalare, och var olyckligare då."
Jag försökte förklara att det inte är min tjockhet som får mig att må dåligt, utan samhällets bemötande av min tjockhet. Jag vet inte om det gick in, för någon av de andra deltagarna började snattra om något annat. Och jag önskar att jag fått fram att deras resultat kanske berodde på att de bara gjort undersökningen på tjockisar med diabetes och i många fall högt blodtryck och andra sjukdomar, och inte friska tjockisar.

Men jag blir så trött när i övrigt vettiga människor inte tycks kunna förstå att man kan ha bra livskvalitet och vara tjock samtidigt. Att de svårigheter jag har i och med min tjockhet oftast inte kommer från tjockheten själv.

För fyra-fem år sedan hade jag en anonym viktminskningsblogg, och fick rätt många kommentarer från främmande människor som berömde mig för varje kilo jag gick ned - men den kärleken var ju villkorad. Jag var duktig som gick ned, och därför värd fina ord. Den bloggen var förknippad med ångest, medan den här mest är förknippad med glädje. Här är jag fin och smart som jag är, för att jag är, medan jag på den förra bara var bra när siffrorna gick nedåt. Lite pro-ana-stämning, på något vis.


Jag tänker försöka röra mig lite mer, tänka på vad jag äter till vardags. MEN INTE FÖR ATT GÅ NED I VIKT! Jag vet av erfarenhet att jag inte blir varken lyckligare eller mer värd om jag gör det, och jag vet att jag duger bra som jag är. Jag struntar i vikten, går jag ned av lite sportaktiviteter så gör jag det, men det är inte det som är målet. Målet är att överleva trots min skit- och pissjukdom, som faktiskt inte är särskilt lätt och som faktiskt gör mig livrädd ibland.

Nummer två för dagen.

Det räcker inte med bara musik idag, jag bjuckar även på dagens outfitta!

Vanlig vit tröja från Å+/Åhléns, svart kortärmad kavaj från Zizzi, randig kjol från Lindex vanliga sortiment. Sorry för taskig bildkvalitet, tänkte inte på att tända lyset och nu är jag nattklädd.

ps! Läste i Aftonbladet idag, att fina Ricki Lake ska göra comeback. Blev glad. Läste detta: "Från början hade hon medvetet gått in för att lägga på sig.

– När jag var tonåring utsattes jag för sexövergrepp. Efter det ville jag inte vara attraktiv.
När hon var närmare 20, mätte 1,62 meter och vägde 90 kilo gick sanningen upp för henne.
Men då hade hon slagit igenom i musikalen ”Hairspray” och berömmelsen stigit henne åt huvudet.
– Jag var fet och trodde att jag var det sötaste som fanns, har hon berättat."

Och man ba AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH, idioti.

Det ständiga ärmlöstdilemmat!

Idag var det galet varmt, och när jag gick några ärenden hade jag den rosa ärmlösa klänningen jag visat upp här tidigare. Jag gillar egentligen skuggan bäst, men har ändå längtat efter extremhetta - för då har jag en "ursäkt" att ha fina ärmlösa kläder, fast jag är tjock. Som om någon skulle komma med anklagelser; typ "Det är inte tillräckligt varmt för att du ska visa dig så lättklädd, skyl din feta kropp!". Men ingen tittade mer på mig än på någon annan. Varken på mina tjocka, ärrade armar eller på mina håriga ben.

Här är en text jag skrev förra sommaren, på ett liknande tema:

"Idag hade jag smink i trynet för första gången på flera månader. Hade även en ärmlös klänning! Satte på mig kofta först, men det var ju så jävla varmt. Visserligen rörde jag mig bara i mitt kvarter, men det var ändå rätt stort. Jag har ju alltid förstått, rent intellektuellt, att jag har lika stor rätt som alla andra att gå barärmad. Men det är svårt att ta in. Att verkligen -känna- att om någon störs eller äcklas av att mina armar är tjocka, att jag har stora bristningar överallt, att jag har emo-fjortis-ärr på armarna - ja då är det deras problem. Jag kan inte ta ansvar för deras fettfobi och elitism. Jag kan bara ta ansvar över mig själv, att jag inte ska drabbas av solsting på grund av yllekofta mitt i sommaren. Låter enkelt, men är extremt svårt för någon som har tillbringat större delen av livet med att hata sig själv och sin kropp. Sedan mellanstadiet har jag intatuerat i mitt hjärta att mitt efternamn är Fettberg, de sa att jag hette så. Sedan fyraårsåldern har jag förstått att min kropp inte bara är min. På lågstadiet försökte jag prata med mor om att jag var så ledsen över att vara den fulaste flickan i hela skolan, över att vara så vanskapt. Hon förstod inte. Hon såg inte det jag såg, och det jag har tagit för sanning hela mitt liv - att jag inte är lika mycket värd, att jag är en Quasimodo.

Jag har väldigt svårt att tala om känslor överlag, till och med att skriva om dem. Är så förbannat rädd för att blotta mig, att bli övergiven om jag visar det svarta och bottenlösa självhatet. Det som är jag. Det är därför min blogg kan vara ganska trist ibland, jag vågar bara snudda vid det som bränns. Någon som jag kallar C har hjälpt mig mycket. Min familj och mina vänner hade varit mina kryckor om jag bara hade vågat blotta mig, det vet jag. Ni har varit mina kryckor ändå, de jag klamrat mig fast vid även när jag varit sluten. Men på något vis är det enklare att vara själsligt naken om man slipper möta en blick, slipper höra en röst. När känslorna spritt sig till huden, när den är pappersskör och svider, då är det svårt att ta emot en fysisk kram. Och allt jag gör styrs av skammen. Skulden. Fast jag har det bästa kontaktnät man kan önska sig, fast jag har människor jag skulle ge mitt liv för - är det lättare att ta av masken bakom skärmen. Och på andra sidan skärmen fanns C, lika komplicerad och traumatiserad. Inte istället för, men ett komplement. Trots att jag aldrig har träffat honom, och kanske aldrig kommer få göra det, så har han med en hel del nötande och tillit fått mig att ana något. Ana ett människovärde hos mig själv. De fina omkring mig har alltid sett det, och sagt det, men det krävdes en digital främling för att det skulle sås ett frö av självacceptans hos mig."


Jag skrev den alltså på min andra, tristare, blogg. I kommentarsfältet fick jag gensvar och peppning av min söta väninna Thepas, och där skrev jag bl.a. detta:

"Men oavsett vad man har eller vad andra ser i en så kan man ha demonerna, den där jävla parasiten som äter upp allt ljus. Jag klarade inte av att ta emot hjälp förrän jag var på botten - när min storasyster hade dött och jag hade fått en psykos. Jag hade gått i terapi och fått medikamenter i många år, men jag hade inte varit redo, mogen. Och jag hade turen att få en psykolog som jag passar sjukt bra ihop med, som både förstår och ifrågasätter. Han säger att jag har vanföreställningar när jag berättar om hur jag ser ut när jag ser mig i spegeln."

och

"Vad gäller tjockheten har det hjälpt en del att lusläsa http://haespasvenska.se/ och titta på nakna tjockisar på nätet. Inte i runksyfte, hehe, utan för att se att de är vackra med sina runda magar och tjocka armar. Även om det är långt kvar tills jag kan se något sånt hos mig själv, ger det ändå lite hopp."



Så skrev jag alltså för ungefär ett år sedan, och mycket är sig likt - men mycket har även förändrats. Jag respekterar mig själv på ett annat vis nu. Tack C, tack vänner & familj, tack tjockisbloggare och -läsare!

Fortsättning del två.

Samma snubbe svarade mig igen, och tycktes inte ha läst vad jag skrev:

"Men problemet är ju att hon inte tycker om sig själv pga övervikten, det säger ju hon själv...Ja tycker det var ett bra svar, inte standard kliché svaret att du ska tycka om det precis som du är. Skulle till och med jag kunna svara utan att vara expert. Klart man ska tycka om sig själv som man är, men kan man inte det får man se till å göra förändringar.
Nejj dom flesta som går ner i vikt går inte upp igen. Lägger du upp ett långsiktigt mål och ändrar kost och motionsvanor så går det bra, men vill man ha snabba resultat är det svårt att hålla i längden. I vissa fall gör dom det, som i detta"

Mitt sista inlägg blev:

"Jo, de flesta går upp igen. Undersökningar visar att kvinnor bantar i genomsnitt tio år av sina liv, och det är förbannat sorgligt."

Jag ids nog inte lägga mer tid på det där, men om någon annan har pluskonto på den där blaskan får ni gärna skriva något.

Fortsättningen.

Jag skrev ju om en fråga ur en sexspalt häromdagen, och nu har en random man svarat mig så här:

"Var nånstans skuldbelägger Linn henne? Ser inget som helst dumt i hennes svar. Personen säger ju själv att hon inte är nöjd med hur hon ser ut å att övervikt är en hälsorisk är ju inte heller nån nyhet... Ja håller helt å fullt med Linn, börja motionera å sätt upp ett långsiktigt mål. Sen kanske hon börjar trivas med sig själv. Att slankhet inte har nåt med självkänsla att göra är sant men nu är det ju så att hon inte trivs med sig själv och då kan några kilo mindre vara skillnaden"

Jag svarade:

"Genom att säga att hon bör banta, istället för att tycka om sig själv, skuldbelägger hon henne. Tror du att en tjej som inte ville ha sex med sin kille pga komplex för små bröst också hade fått till svar att göra om sin kropp, och skaffa bröstimplantat?
Att tjockisar som rör på sig har bättre hälsa än stillasittande smalisar är knappast någon nyhet.
De flesta som går ned går upp ännu mer igen, och dras in i en cirkel av jojobantande vilket är värre för kroppen än att bara vara tjock. Och om hon nu skulle gå ned kommer andra problem, som med identiteten och löst hängande skinn. Klart hon ska försöka gå ned i vikt om det är vad hon själv vill, men inga sexproblem blir lösta av det. Varken snygghet eller självkänsla sitter i kilona. Viktminskning löser inga problem i sig självt."

Fördomar.

Idag har jag inga bilder att visa, men kom att tänka på en tjej som skrev till mig på ett community.
Hon undrade om jag var vegan, eftersom hon funderade på att bli det och kände att hon ville ha lite hjälp. Jag svarade att jag visserligen bara är lakto-ovo-vegetarian, men att jag varit det i mer än 17 år, och även var vegan en period i tonåren, så jag skulle gärna svara på hennes frågor så gott jag kunde.
Då började hon istället ifrågasätta mig, och undrade hur jag kunde vara så tjock om jag verkligen varit vego så länge. Man ba, men geeee dig! Folk blir tjocka av massor av olika anledningar; halvkassa matvanor, mediciner, olika sjukdomar och hormonrubbningar, ätstörningar, för lite motion, arvsanlag... Och allt detta kan man ha oavsett om man är vego eller köttis. Liksom, chokladpudding är helt vegetariskt. Just sayin'. En av mina tjockaste perioder var under en del av min veganperiod. Främst på grund av rätt starka antipsykotiska mediciner, men jag tänker inte sticka under stol med att jag även både tröst- och njutningsåt en hel del.
Dessa jäkla fördomar! "All vegokost är supernyttig, enbart groddar och linser" "Tjockisar är tjocka för att de bara äter syndigt socker och äckligt fett."

Man blir så matt, va. Herregud, mänskligheten.