Text.

Kan passa på att lägga upp en till grej här när jag ändå är inloggad. En text, inget avancerat, som jag skrev i en internetdagbok en gång. Blev så nöjd att jag även har den på ett par dejtingsajter.

"Jag är tjock. Det är ok. Om du har synpunkter på det vill jag inte höra dem. Behåll dina fascistiska och människofientliga kroppsideal för dig själv, tack! (Naturligtvis tänder folk på olika saker, det är inte det jag menar. Om du bara går igång på nätta tjejer eller enorma bröst får du såklart göra det, det är inget jag har med att göra - men gör inte dina preferenser till något allmängiltigt, något alla ska passa in i för att duga. Låt oss se ut som vi gör, oavsett om vi är smala, tjocka, mittemellan, muskulösa eller något helt annat.)"

Det fångar min syn på fat acceptance rätt bra!

Det privata är politiskt!

För en tid sedan hände något som jag velat skriva om, men jag har varken vetat vad jag vill ha sagt eller hur jag ska formulera det. Men vi kör ändå.

Hade skrivits med en kille på en dejtingsajt i över ett halvår, enbart som kompisar. Vi hade samma värderingar och politiska åsikter, och skämtade mycket. Vi talade även om andra vi dejtade/låg med.
Vid något tillfälle rätt nyligen började han antyda att han ville ligga med mig, och tonen oss emellan blev allt flörtigare. Allt var på hans initiativ - även om jag tyckt att han var småhet så hade vår jargong inte varit flörtig, och jag hade därför inte tänkt på honom på det viset tidigare.

En kväll när vi chattade på facebook skrev jag detta, bara för att dubbelkolla. Han var ju feminist och gillade mig och ville ligga med mig, klart han inte kunde vara ett as? Men bränd som jag är måste jag alltid dubbelkolla. Trots att de sett massor av bilder vill jag vara övertydlig - JAG ÄR TJOCK!

"jag är väldigt tjock. jag har träffat folk som inte gått igång på mig och min kropp, men ändå velat ligga, bara för att få ligga. sån är väl inte du?"

Därefter utspelade sig denna konversation (Med fingerade namn förstås.)

José: "nja

jag är ingen sån bbw-kille

mest fö r att vi pratade lite om det

och du verkar rolig

så"

Gretzel:"jag menar inte att du enbart måste gilla tjocka tjejer! jag gillar alla sorter. men om du tycker tjockisar är avtändande är det nog ingen idé."

José: "ajdå

nej jag vet int

asså

jag vet inte?"

Gretzel:"vad vet du inte?"

José: "var jag står i den frågan

är det ok?

jag vet bar att jag tycker om att ha sex"



Efter det skrev vi vidare, här är ett sammandrag av vad jag skrev:

"jag vill inte ha sex med någon som inte tänder på mig. lite självrespekt har jag.

jag har inga svårigheter att träffa killar som går igång på min stora mage, men jag tyckte det var fint att du verkade gilla min personlighet också.

senaste (namnet på dejtingsajten)-dejten jag hade klagade efteråt på att jag var för tjock och hade för små bröst. orkar inte sån skit.
jag tror det är bäst om vi bara är kamrater. oavsett om det bara är ett one night stand vill jag att den jag är med ska tycka att jag är fin. och jag har många jag kan ligga med, som tycker det."

Han har i efterhand bett om ursäkt, och verkar vilja ha kontakt. Jag har inte svarat, för jag vet helt enkelt inte vad jag ska svara. Jag gillade den jag trodde att han var, men jag vet inte om jag vill vara vän med någon som har synen att människor är sexuella förbrukningsvaror. Eller någon som tycker att jag är oattraktiv enbart på grund av min tjockhet.

Och genom åren har jag kämpat. Som jag har kämpat! För att få en normal relation till min kropp, för att få en normal relation till män, för att få en normal relation till sex. Min kropp är aldrig bara min. Den finns alltid i ett sammanhang, ett samhälle. Den finns alltid för män att bedöma. "José" kallar sig feminist och vänster, men han visar ändå så tydligt att han är produkten av ett patriarkat, och produkten av ett samhälle som ser ned på feta människor.


Hej vad tycker ni?

 

Apropå det förra inlägget.

För en del år sedan, när jag var runt 25, umgicks jag med en aspergerkille. Vi dejtade lite av och på men det som avgjorde det för mig var när han höll med mig om att jag var för tjock. FÖR. TJOCK. Han ba "Men du sa ju själv att du tycker det?" och jag ba "Jamen DU ska inte tycka det!" och det var säkert hans AS som gjorde att han aldrig nånsin fattade när han sårade mig. Visst, han kunde inte rå för sin sociala klumpighet eller att han inte fattade att jag var osäker och därför sa såna grejer för att han skulle säga emot. Men, aspie eller ej, så borde han inte tyckt att jag var för tjock. Tjock visst, det var jag ju, men han som dejtade mig och hade sett mig naken rätt många gånger borde faktiskt tycka att jag var fin som jag var.

Nå. Häromdagen stalkade jag honom på Facebook, enbart av nyfikenhet. Trots hans egenheter, och ibland rena elakheter, hade vi det fint tillsammans. På vår första dejt låg vi på en blå filt i Observatorielunden och hånglade skamlöst, vi brukade äta frukost på min balkong och en gång byggde han en legohelikopter åt mig. Därför ville jag, jag vet inte, titta till honom.

Och. På sin facebooksida hade han lagt ut en bild på en plus size-bikinimodell, kommenterat att hon var "fapulous" (fap = runka) + skrivits med någon söt tjockis. Alltså what? Omvände jag honom? Eller har han först nu fattat att tjockisar är fina? Eller tyckte han det redan då? Jag har inget behov av att kontakta honom för att få veta hur det ligger till, har inget behov av honom i mitt liv. Men jag är nyfiken! Kanske var det hans neuropsykiatriska funktionshinder som ställde till det för honom? Kanske var det svårt för honom att erkänna att han gick igång på stora tjejer? Jag vet inte. Har ingen bra slutkläm på det här inlägget, ville bara berätta en anekdot och dryfta mina funderingar. Vill ni se en NSFW-serie jag ritat om honom? Kan lägga upp den senare. Tills vidare får ni kika på bilder hur jag såg ut idag, innan och efter regnstormen! Klänning Asos Curve, glansig och tunn kavajgrej som mor hade på 80-talet, och klockhalsband DIY av delar från Panduro. Får se hur bra kvalle det är på bilderna idag då!

Olika sätt att åtrå feta kvinnor.

För några år sedan hade jag kontakt med en man, vi chattade rätt mycket och han var väldigt intresserad av mig. Alltså väldigt! Det hela föll mest på hans syn, hans objektifierande syn, på tjocka tjejer. Vi talade en del om sex, försökte kompromissa (trots att vi ännu inte träffats IRL), men vi var alltför olika. Jag ville så gärna ha en boyfriend, och han var alldeles betagen av min kropp, trots att han bara sett påklädda bilder. Och han var så snygg, och hade ett ballt jobb och fina tatueringar och var rätt rolig. Jag ville så gärna!
Men hans kinks var, bland annat, att typ "tvinga" sin tjej att motionera fast hon inte orkade, att hon (eller ja, jag då) skulle ha på sig alldeles för små kläder och studsa upp och ned tills hon blev andfådd.
Han ville bjuda mig på middag, romantiskt va? Nja. Han ville gå på McD och ha mig i sitt spinkiga knä och mata mig med pommes frites och sås och burgare, han ville att alla skulle stirra på den feta tjejen som åt så hon måste knäppa upp byxorna. Någon gång berättade jag att jag hade tröstätit en påse bullar, och det gjorde honom bara sjukt kåt. Om hans tjejer går igång på detta, well, det är inte min sak att döma. Men jag insåg efter en tid att hans feedertendenser inte handlade om kärlek till stora vackra kroppar, utan om kontroll. Jag insåg att jag var utbytbar - han ville ha den största tjej han kunde hitta, och tände på att hon skulle skämmas för sin kropp inför honom, sin pojkvän.

Jag har en internetvän som är tjockislover, och berättade för honom om detta med orden "Han tänder på att förnedra kvinnor pga tjocka" och min vän svarade: "Jag tänder på att dyrka kvinnor pga tjocka."
Så.himla.olika. Min väns syn är lite (men bara lite!) problematisk för mig, men inte nödvändigtvis för andra. Han älskar verkligen feta kvinns, han är stolt över att ha en tjock flickvän (när han är ihop, that is) och skulle aldrig i sitt liv få för sig att skämmas över det. Som han själv sa, han dyrkar tjockisar. Och det är gott så, han är en underbar man och han förtjänar en kvinna som vill bli dyrkad för sina kurvor och big booty. Han skulle heller aldrig bli ihop med någon enbart för hennes kropp, som tidigare nämnda man.

Men jag då. Jag vill bli sedd som människa. Den jag är med ska gilla min personlighet och min kropp, naturligtvis vill jag att hen ska tända på mig och beundra min runda mage och fascinerat smeka mina bristningar! Menäh, jag vet inte. Jag tänker mig att den jag är med skulle fallit för min excentricitet och min kreativitet och mina snilleblixtar även om jag varit spinkig.
När jag var ung lånade jag en bok på biblioteket, det var intervjuer med och reportage om fula människor. Jag var verkligen övertygad, och är det fortfarande ibland, om att jag var fruktansvärt vanskapt. Trots att det var sjutton år sedan jag läste det, har ett citat etsat sig fast i mig; "Jag vill bli älskad inte trots mitt utseende utan delvis på grund av det." Det har jag ältat så många gånger för mig själv och nu känner jag även - jag vill inte bli älskad enbart på grund av mitt utseende, jag vill bara att det ska vara en del av den underbara helhet som är jag.

Dejting som tjockis.

Jag har deltagit i ett par olika diskussioner på nätet, om att bli raggad på och om att träffa partners som tjock. Jag vet att en del inte har några som helst problem med det, och själv är jag väl ett extremfall åt andra hållet, men jag tycker att man är mer än lovligt naiv om man inbillar sig att samhällsnormerna inte smittar av sig till dejtingvärlden. Överviktiga får sämre jobb än normviktiga med samma utbildning, överviktiga blir sämre bemötta inom vården, överviktiga får höra glåpord på stan... Jag skulle kunna fortsätta hela natta!
De jag diskuterat med hävdar att allt hänger på självförtroendet, och att fettet inte spelar någon roll när man dejtar. Jag vet inte jag. Jag tror inte att jag har sämre självförtroende än de flesta jag känner, och jag har ju vid några tillfällen blivit stoppad på gatan med erbjudanden om statistroller i film och reklamfilm, så det handlar nog inte om min utstrålning. Däremot tror jag att det till mångt och mycket handlar om att människor i allmänhet inte törs ifrågasätta de ideal de attraheras av, och att de som åtrår tjockisar ofta inte törs stå för det - det har jag själv erfarit flera gånger.
Minns ni killen jag träffade i våras, som efter att vi hade legat kom på att det inte var ok att dejta en tjockis? Eller mannen som inte kunde träffas på offentlig plats för "vad skulle folk tänka om de såg en snygg kille med någon som dig?". Behöver jag nämna karln som gick igång så hårt på large ladies att det räckte för honom att klämma lite på min mage för att han skulle get off? Vi kunde inte fortsätta ses eftersom hans kompisar sa att han var sjuk i huvudet som gillade tjockisar, och han orkade inte stå upp för vad han gillade. Jag kan även nämna alla de män på dejtingsajter som i sina presentationer skriver att de söker en tjej som "tar hand om sin kropp", vilket är kod för att vara smal. För jag tar hand om min kropp! Den får sömn, mat och promenader, styrketräning ibland. Men det ska synas att man tränar! Det är det som spelar någon roll, inte hur kroppen faktiskt mår.
Jag har nätdejtat sedan jag först kom i kontakt med internet, som 17-åring, och nu är jag 32. Jag kan lova att hullet spelar roll för många män. Mina beräkningar är att 90 procent inte vill ha en stor tjej, 7 procent vill absolut ha en stor tjej, och sorgliga 3 procent bryr sig inte så mycket utan ser till andra kvaliteter. Jag önskar att den sistnämnda gruppen var större, men så ser det inte ut på de vanligaste dejtingsajterna. Visst finns skabbiga mulligt.se, om man nöjer sig med en MC-kille som röstar SD och tycker att finlandsfärja är höjden av underhållning och kultur - det gör inte jag.

Har ni förresten sett att jag lagt till små rutor nedanför varje inlägg, som ni kan kryssa i om ni är för blyga för att skriva kommentarer? Gört! Kryssa och kommentera! Jag är nyfiken på vad ni tycker om detta!

Dejten.

Jag var på någon slags dejt igår. Efteråt kom vi fram till att vi passar bäst som vänner, och från hans sida hade det nog lite att göra med att jag är tjock. Vi hade sagt innan att vi skulle vara ärliga med varandra om hur det kändes och så, så på så vis var det ju bra att han nämnde det. Men det känns fan som att få en kattspya i ansiktet ändå. Om jag inte var en så fin och kultiverad dam hade jag berättat för er att han hade den minsta lilla snopp jag träffat på. Jag har aldrig brytt mig om storlek tidigare, men ska han göra det kan väl jag! Lite så tänker jag. Är jag dum nu?

MEIN GOTT! Vilken textmassa!

När jag var yngre var jag fullkomligt övertygad om att det inte fanns någon i hela världen som kunde vara attraherad av tjocka tjejer. Eller ja, kanske i någon primitiv by i Afrika, där Venus från Willendorf fortfarande var idealet. Sedan hamnade jag av en slump på en amerikansk dejtingsajt för tjockisar och deras beundrare, och jag blev alldeles paff! Karlar! Massor av karlar! Och fruntimmer! Och allihopa gick de igång på tjocka tjejer!
Något år senare hittade jag till en svensk dejtingsajt för tjocka brudar, mulligt. Den är rätt taffligt uppbyggd, och det är mest raggarkillar med tribaltatueringar där, och en hel drös med white trash-tjejer som visar tuttsen för att lyckas snärja sig en raggare med tribaltatueringar.
Ytterligare något år senare startade Stor och vacker, en nattklubb för tjocka män och kvinnor, och deras beundrare. Efter en tid drog de även igång ett community under samma namn, så jag registrerade mig där också. Det är numera nedlagt, både klubben och sajten, och det var nog lika bra med tanke på hur mycket interna stridigheter som förekom i den ganska lilla kärnan av märkliga människor som gick på varenda tjockisdisko som ordnades.

Ja, vart vill jag komma med detta? Jo. Jag har skrivit med, och vid några tillfällen träffat, trevliga människor från dessa tjockisraggarsajter. Så det har absolut givit mig något, detta sökande i cyberrymden. Men även en insikt jag inte hade innan, nämligen att det finns ideal även inom världen av tjockislovers. Visst, det finns en del som främst gillar stora magar. Eller italienaren som gav mig komplimanger för att jag hade så underbara "thick, white legs". Och ett väldigt litet fåtal som mest går igång på smarta och softa tjejer, oavsett kroppsform. Men i de flesta fallen är det samma kroppsbyggnad som gäller, nämligen:

* Rejält tilltagen rumpa och höfter.
* Markerad midja.
* Enorm byst.

När jag nu på senare år börjat läsa fatshionbloggar har jag sett nästan samma (dock inte lika vulgära och överobjektifierade) ideal, främst bland plus size-modeller. Alltså, de plus size-modeller som är tjocka på riktigt - de flesta är ju bara alldeles normalbyggda, lite småknubbiga. Typ storlek 40-42?

Och jag tänker tillbaka på när jag var en ung tjockis, som inte trodde att det fanns någon enda människa som kunde gilla tjockisar. (Vilket iofs är lite märkligt eftersom min ena storasyster är tjock, och hon har då alltid haft en drös beundrare efter sig.) Och jag tänker tillbaka på glädjechocken när jag fann den där amerikanska sidan. Och jag inser att man aldrig kommer ifrån idealen. I den "vanliga" världen är jag för tjock så där rent allmänt, i tjockisvärlden har jag fel former och proportioner. Lägg av med era jävla fascistiska, själadödande ideal! Vafan. Ni får gilla precis vad ni vill, men måste ni hålla på och... hålla på? Kan man inte bara få se ut som man ser ut? Tjock, smal, mittemellan, muskulös? Eller som jag, sälformad? Jag är faktiskt förbannat trött på att aldrig duga.