Det privata är politiskt!

För en tid sedan hände något som jag velat skriva om, men jag har varken vetat vad jag vill ha sagt eller hur jag ska formulera det. Men vi kör ändå.

Hade skrivits med en kille på en dejtingsajt i över ett halvår, enbart som kompisar. Vi hade samma värderingar och politiska åsikter, och skämtade mycket. Vi talade även om andra vi dejtade/låg med.
Vid något tillfälle rätt nyligen började han antyda att han ville ligga med mig, och tonen oss emellan blev allt flörtigare. Allt var på hans initiativ - även om jag tyckt att han var småhet så hade vår jargong inte varit flörtig, och jag hade därför inte tänkt på honom på det viset tidigare.

En kväll när vi chattade på facebook skrev jag detta, bara för att dubbelkolla. Han var ju feminist och gillade mig och ville ligga med mig, klart han inte kunde vara ett as? Men bränd som jag är måste jag alltid dubbelkolla. Trots att de sett massor av bilder vill jag vara övertydlig - JAG ÄR TJOCK!

"jag är väldigt tjock. jag har träffat folk som inte gått igång på mig och min kropp, men ändå velat ligga, bara för att få ligga. sån är väl inte du?"

Därefter utspelade sig denna konversation (Med fingerade namn förstås.)

José: "nja

jag är ingen sån bbw-kille

mest fö r att vi pratade lite om det

och du verkar rolig

så"

Gretzel:"jag menar inte att du enbart måste gilla tjocka tjejer! jag gillar alla sorter. men om du tycker tjockisar är avtändande är det nog ingen idé."

José: "ajdå

nej jag vet int

asså

jag vet inte?"

Gretzel:"vad vet du inte?"

José: "var jag står i den frågan

är det ok?

jag vet bar att jag tycker om att ha sex"



Efter det skrev vi vidare, här är ett sammandrag av vad jag skrev:

"jag vill inte ha sex med någon som inte tänder på mig. lite självrespekt har jag.

jag har inga svårigheter att träffa killar som går igång på min stora mage, men jag tyckte det var fint att du verkade gilla min personlighet också.

senaste (namnet på dejtingsajten)-dejten jag hade klagade efteråt på att jag var för tjock och hade för små bröst. orkar inte sån skit.
jag tror det är bäst om vi bara är kamrater. oavsett om det bara är ett one night stand vill jag att den jag är med ska tycka att jag är fin. och jag har många jag kan ligga med, som tycker det."

Han har i efterhand bett om ursäkt, och verkar vilja ha kontakt. Jag har inte svarat, för jag vet helt enkelt inte vad jag ska svara. Jag gillade den jag trodde att han var, men jag vet inte om jag vill vara vän med någon som har synen att människor är sexuella förbrukningsvaror. Eller någon som tycker att jag är oattraktiv enbart på grund av min tjockhet.

Och genom åren har jag kämpat. Som jag har kämpat! För att få en normal relation till min kropp, för att få en normal relation till män, för att få en normal relation till sex. Min kropp är aldrig bara min. Den finns alltid i ett sammanhang, ett samhälle. Den finns alltid för män att bedöma. "José" kallar sig feminist och vänster, men han visar ändå så tydligt att han är produkten av ett patriarkat, och produkten av ett samhälle som ser ned på feta människor.


Hej vad tycker ni?

 

Body Love.

Lyssna, verkligen lyssna, och låt det sjunka in.




Det finns lyrics att googla rätt på, men de jag fann var inte helt korrekta och jag pallade inte sitta och korrigera, har mat att laga och katter att klappa. Men lyssna.

Olika sätt att åtrå feta kvinnor.

För några år sedan hade jag kontakt med en man, vi chattade rätt mycket och han var väldigt intresserad av mig. Alltså väldigt! Det hela föll mest på hans syn, hans objektifierande syn, på tjocka tjejer. Vi talade en del om sex, försökte kompromissa (trots att vi ännu inte träffats IRL), men vi var alltför olika. Jag ville så gärna ha en boyfriend, och han var alldeles betagen av min kropp, trots att han bara sett påklädda bilder. Och han var så snygg, och hade ett ballt jobb och fina tatueringar och var rätt rolig. Jag ville så gärna!
Men hans kinks var, bland annat, att typ "tvinga" sin tjej att motionera fast hon inte orkade, att hon (eller ja, jag då) skulle ha på sig alldeles för små kläder och studsa upp och ned tills hon blev andfådd.
Han ville bjuda mig på middag, romantiskt va? Nja. Han ville gå på McD och ha mig i sitt spinkiga knä och mata mig med pommes frites och sås och burgare, han ville att alla skulle stirra på den feta tjejen som åt så hon måste knäppa upp byxorna. Någon gång berättade jag att jag hade tröstätit en påse bullar, och det gjorde honom bara sjukt kåt. Om hans tjejer går igång på detta, well, det är inte min sak att döma. Men jag insåg efter en tid att hans feedertendenser inte handlade om kärlek till stora vackra kroppar, utan om kontroll. Jag insåg att jag var utbytbar - han ville ha den största tjej han kunde hitta, och tände på att hon skulle skämmas för sin kropp inför honom, sin pojkvän.

Jag har en internetvän som är tjockislover, och berättade för honom om detta med orden "Han tänder på att förnedra kvinnor pga tjocka" och min vän svarade: "Jag tänder på att dyrka kvinnor pga tjocka."
Så.himla.olika. Min väns syn är lite (men bara lite!) problematisk för mig, men inte nödvändigtvis för andra. Han älskar verkligen feta kvinns, han är stolt över att ha en tjock flickvän (när han är ihop, that is) och skulle aldrig i sitt liv få för sig att skämmas över det. Som han själv sa, han dyrkar tjockisar. Och det är gott så, han är en underbar man och han förtjänar en kvinna som vill bli dyrkad för sina kurvor och big booty. Han skulle heller aldrig bli ihop med någon enbart för hennes kropp, som tidigare nämnda man.

Men jag då. Jag vill bli sedd som människa. Den jag är med ska gilla min personlighet och min kropp, naturligtvis vill jag att hen ska tända på mig och beundra min runda mage och fascinerat smeka mina bristningar! Menäh, jag vet inte. Jag tänker mig att den jag är med skulle fallit för min excentricitet och min kreativitet och mina snilleblixtar även om jag varit spinkig.
När jag var ung lånade jag en bok på biblioteket, det var intervjuer med och reportage om fula människor. Jag var verkligen övertygad, och är det fortfarande ibland, om att jag var fruktansvärt vanskapt. Trots att det var sjutton år sedan jag läste det, har ett citat etsat sig fast i mig; "Jag vill bli älskad inte trots mitt utseende utan delvis på grund av det." Det har jag ältat så många gånger för mig själv och nu känner jag även - jag vill inte bli älskad enbart på grund av mitt utseende, jag vill bara att det ska vara en del av den underbara helhet som är jag.

Olika attityder inom vården.

Springer hos olika vårdinstanser titt som tätt, och senaste månadens besök har speglat några inställningar vad gäller tjockisar.

Först var jag på vårdplaneringsmöte med bl.a. min psykiatriker och min kurator. Läkaren tog upp min vikt på det gamla tjatiga viset, utan egentlig anledning. Bara sådär apropå ni vet, sa att jag borde gå ned i vikt - utan att motivera det. Han är ju ändå läkare för mina psykiatriska problem,  så jag sa att jag mår sämre psykiskt av att höra att jag måste gå ned i vikt, att vikten inte spelar någon roll för mig. Min kurator bistod snabbt, och sa att om vi ska tala om min vikt ska vi göra det -endast- när det är medicinskt berättigat, att jag är vacker som jag är och att jag inte bara har rätt att känna så, utan även att det är bra att jag gör det.

Någon vecka senare träffade jag min diabetessköterska.  Hon kollade standardgrejer som blodtryck och slikt, och sedan frågade hon lite osäkert om vi kunde ta mitt midjemått. "Javisst!" sa jag. "Jag vet att jag är tjock, jag har inga problem med att vara tjock. Det är doktorerna som har problem med att jag är tjock." Hon såg ganska lättad ut, och svarade att det var en bra inställning, att läkare kan vara lite på det viset men att vi alla är fina som vi är.

En tid senare träffade jag min nya husläkare och han tog naturligtvis upp min vikt, sa att det vore bra om jag kunde gå ned lite. Jag svarade som vanligt något i stil med "Äh jag bryr mig inte" och han sa bara lugnt "Jag förstår. Men om du går ned i vikt är det stor chans att din kropp kan få fart på insulinproduktionen igen."

När jag träffade första läkaren blev jag bara ledsen, kände mig påhoppad eftersom han verkligen inte hade någon anledning att tala om min vikt. Dessutom är han min psykdoktor och borde ha läst i mina journaler att jag haft ätstörningar och extremstarkt självhat sedan mellanstadiet, men ganska nyligen börjat må bättre vad gäller det. Därför kändes det extra känsligt - psykvården har velat att jag ska börja gilla mig själv, jag har gått i terapi sedan tonåren - men när jag väl börjar tycka att min kropp kan duga visar det sig att samma vård nu vill att jag ska ändra på mig. Men jag blev väldigt glad att min kurator stod upp för mig, att hon verkligen stod på min sida.
När jag träffade diabetessköterskan blev jag på bra humör! Det kändes som att hon kanske haft lite samma tankegångar själv, och som kvinna har hon säkerligen - oavsett vikt - blivit utsatt för kroppshets hon också.
Den andra läkaren hade en bra inställning, han lyssnade på mig och accepterade min åsikt, och höll sig till rena fakta vad gäller övervikt och diabetes typ 2. Det är så jag vill ha det, fakta! Jag vet att typ 2-diabetes ofta förbättras av viktnedgång, och det är såklart bra att han berättar vad som kan hjälpa mig! Det är läkares fördomar och opåkallade vikttjat som stör mig och gör mig ledsen.

Så jävla bra.

"Loving yourself as long as you look a certain way isn't self love, it's self destruction."

Diabetes.

Veckan tillbragtes på S:t Görans diabetesskola, dagarna i ända. Vi var en liten grupp om fem personer, och hade både gemensamma föreläsningar och individuella samtal med bl.a. dietist och läkare, + ett evigt blodsockertestande. Mycket givande!

En av föreläsningarna hölls av en sjukgymnast, och hon hade en hel del vettiga grejer att säga - t.ex. sa hon att det finns en stämning i samhället att överviktiga personer ses som mindre värda, och liknande. Hon hade även en sund syn på träning och motion, och var trevlig. Och själv diabetiker! Men. Det kommer naturligtvis ett men. Jag frågade hur man motiverar sig att ändra vanor, att jag gillar att sitta stilla och kedjeröka, och faktiskt tycker det är rätt soft att vara tjock, trots att jag vet att min diabetes skulle lindras om jag rökte lite mindre och traskade lite mer. Då sa hon typ att "Jag vet att det här framstår som provocerande, men här på avdelningen har vi gjort många enkäter och INGEN av de överviktiga patienterna har velat vara överviktig" och jag ba "Vill och vill, jag bryr mig inte så mycket - jag har varit bra mycket smalare, och var olyckligare då."
Jag försökte förklara att det inte är min tjockhet som får mig att må dåligt, utan samhällets bemötande av min tjockhet. Jag vet inte om det gick in, för någon av de andra deltagarna började snattra om något annat. Och jag önskar att jag fått fram att deras resultat kanske berodde på att de bara gjort undersökningen på tjockisar med diabetes och i många fall högt blodtryck och andra sjukdomar, och inte friska tjockisar.

Men jag blir så trött när i övrigt vettiga människor inte tycks kunna förstå att man kan ha bra livskvalitet och vara tjock samtidigt. Att de svårigheter jag har i och med min tjockhet oftast inte kommer från tjockheten själv.

För fyra-fem år sedan hade jag en anonym viktminskningsblogg, och fick rätt många kommentarer från främmande människor som berömde mig för varje kilo jag gick ned - men den kärleken var ju villkorad. Jag var duktig som gick ned, och därför värd fina ord. Den bloggen var förknippad med ångest, medan den här mest är förknippad med glädje. Här är jag fin och smart som jag är, för att jag är, medan jag på den förra bara var bra när siffrorna gick nedåt. Lite pro-ana-stämning, på något vis.


Jag tänker försöka röra mig lite mer, tänka på vad jag äter till vardags. MEN INTE FÖR ATT GÅ NED I VIKT! Jag vet av erfarenhet att jag inte blir varken lyckligare eller mer värd om jag gör det, och jag vet att jag duger bra som jag är. Jag struntar i vikten, går jag ned av lite sportaktiviteter så gör jag det, men det är inte det som är målet. Målet är att överleva trots min skit- och pissjukdom, som faktiskt inte är särskilt lätt och som faktiskt gör mig livrädd ibland.

Några saker som hör ihop.

Tidigare idag, eller igår om man vill se det så, skrev en bekant på facebook om hur ett gäng killar på ett buffligt sätt tagit kontakt med henne när hon var på väg till jobbet. En av dem började ta på en av hennes tatueringar, och blev förvånad när hon sa till och röt i.

På kvällen idag knallade jag runt kring Hötorget med min kamrat Tobias, i väntan på att biografen skulle visa vår film. En okänd man passerade oss, och fräste "Akta dig tjockis!!!!" åt mig.
Kanske för att jag, trots min tjockhet, hade mage att vara färgglatt klädd och skratta? Eller för att jag hade kort tajt kjol och kort tajt blus, och tog mig friheten att känna mig fin utan att fråga världens alla fettfobiska män innan? Eller hade det möjligtvis något att göra med att jag är kvinna?

Igår stod min väninna Jenny och jag under en markis, i väntan på att spöregnet skulle ge med sig, och talade om viktigheter och småsaker, som en gör under en markis när en inte har någonstans att ta vägen på grund av regnstorm. Vi pratade om hur lärare bettett sig mot flickor när vi var små, att lärarna inte såg det som mobbning när flickor blev slagna, retade eller tafsade på. "Pojkar är såna, han är nog kär i dig!" Hur det, att redan i unga år bli fråntagen sin integritet och rätten till sin egen kropp, är fruktansvärt jävla sjukt. Att få lära sig att pojkarna har rätt att göra och säga vad de vill, och hur det kan påverka flickans framtida självkänsla och känsla av egenvärde.

Män tar sig rätten att kommentera främmande människors kroppar, alldeles oombett. Män tar sig rätten att ta på främmande människors kroppar, alldeles oombett. För det är alltid, alltid män. De få gånger kvinnor jag inte känner sagt något om mitt utseende har det uteslutande varit komplimanger, och alltid om mina kläder, skor eller huvudbonad. Män däremot kan säga åt mig att jag inte borde äta så mycket choklad, eller bara peka och hånskratta. (jag tänker inte vara övertydlig och förklara att det inte är alla män som avses, jag förutsätter liksom att ni är klyftiga nog att förstå det)

Dessa jävla könsroller. Jag blir bara... matt. Trött. Slut och desillusionerad.

Det ständiga ärmlöstdilemmat!

Idag var det galet varmt, och när jag gick några ärenden hade jag den rosa ärmlösa klänningen jag visat upp här tidigare. Jag gillar egentligen skuggan bäst, men har ändå längtat efter extremhetta - för då har jag en "ursäkt" att ha fina ärmlösa kläder, fast jag är tjock. Som om någon skulle komma med anklagelser; typ "Det är inte tillräckligt varmt för att du ska visa dig så lättklädd, skyl din feta kropp!". Men ingen tittade mer på mig än på någon annan. Varken på mina tjocka, ärrade armar eller på mina håriga ben.

Här är en text jag skrev förra sommaren, på ett liknande tema:

"Idag hade jag smink i trynet för första gången på flera månader. Hade även en ärmlös klänning! Satte på mig kofta först, men det var ju så jävla varmt. Visserligen rörde jag mig bara i mitt kvarter, men det var ändå rätt stort. Jag har ju alltid förstått, rent intellektuellt, att jag har lika stor rätt som alla andra att gå barärmad. Men det är svårt att ta in. Att verkligen -känna- att om någon störs eller äcklas av att mina armar är tjocka, att jag har stora bristningar överallt, att jag har emo-fjortis-ärr på armarna - ja då är det deras problem. Jag kan inte ta ansvar för deras fettfobi och elitism. Jag kan bara ta ansvar över mig själv, att jag inte ska drabbas av solsting på grund av yllekofta mitt i sommaren. Låter enkelt, men är extremt svårt för någon som har tillbringat större delen av livet med att hata sig själv och sin kropp. Sedan mellanstadiet har jag intatuerat i mitt hjärta att mitt efternamn är Fettberg, de sa att jag hette så. Sedan fyraårsåldern har jag förstått att min kropp inte bara är min. På lågstadiet försökte jag prata med mor om att jag var så ledsen över att vara den fulaste flickan i hela skolan, över att vara så vanskapt. Hon förstod inte. Hon såg inte det jag såg, och det jag har tagit för sanning hela mitt liv - att jag inte är lika mycket värd, att jag är en Quasimodo.

Jag har väldigt svårt att tala om känslor överlag, till och med att skriva om dem. Är så förbannat rädd för att blotta mig, att bli övergiven om jag visar det svarta och bottenlösa självhatet. Det som är jag. Det är därför min blogg kan vara ganska trist ibland, jag vågar bara snudda vid det som bränns. Någon som jag kallar C har hjälpt mig mycket. Min familj och mina vänner hade varit mina kryckor om jag bara hade vågat blotta mig, det vet jag. Ni har varit mina kryckor ändå, de jag klamrat mig fast vid även när jag varit sluten. Men på något vis är det enklare att vara själsligt naken om man slipper möta en blick, slipper höra en röst. När känslorna spritt sig till huden, när den är pappersskör och svider, då är det svårt att ta emot en fysisk kram. Och allt jag gör styrs av skammen. Skulden. Fast jag har det bästa kontaktnät man kan önska sig, fast jag har människor jag skulle ge mitt liv för - är det lättare att ta av masken bakom skärmen. Och på andra sidan skärmen fanns C, lika komplicerad och traumatiserad. Inte istället för, men ett komplement. Trots att jag aldrig har träffat honom, och kanske aldrig kommer få göra det, så har han med en hel del nötande och tillit fått mig att ana något. Ana ett människovärde hos mig själv. De fina omkring mig har alltid sett det, och sagt det, men det krävdes en digital främling för att det skulle sås ett frö av självacceptans hos mig."


Jag skrev den alltså på min andra, tristare, blogg. I kommentarsfältet fick jag gensvar och peppning av min söta väninna Thepas, och där skrev jag bl.a. detta:

"Men oavsett vad man har eller vad andra ser i en så kan man ha demonerna, den där jävla parasiten som äter upp allt ljus. Jag klarade inte av att ta emot hjälp förrän jag var på botten - när min storasyster hade dött och jag hade fått en psykos. Jag hade gått i terapi och fått medikamenter i många år, men jag hade inte varit redo, mogen. Och jag hade turen att få en psykolog som jag passar sjukt bra ihop med, som både förstår och ifrågasätter. Han säger att jag har vanföreställningar när jag berättar om hur jag ser ut när jag ser mig i spegeln."

och

"Vad gäller tjockheten har det hjälpt en del att lusläsa http://haespasvenska.se/ och titta på nakna tjockisar på nätet. Inte i runksyfte, hehe, utan för att se att de är vackra med sina runda magar och tjocka armar. Även om det är långt kvar tills jag kan se något sånt hos mig själv, ger det ändå lite hopp."



Så skrev jag alltså för ungefär ett år sedan, och mycket är sig likt - men mycket har även förändrats. Jag respekterar mig själv på ett annat vis nu. Tack C, tack vänner & familj, tack tjockisbloggare och -läsare!

Fortsättning del två.

Samma snubbe svarade mig igen, och tycktes inte ha läst vad jag skrev:

"Men problemet är ju att hon inte tycker om sig själv pga övervikten, det säger ju hon själv...Ja tycker det var ett bra svar, inte standard kliché svaret att du ska tycka om det precis som du är. Skulle till och med jag kunna svara utan att vara expert. Klart man ska tycka om sig själv som man är, men kan man inte det får man se till å göra förändringar.
Nejj dom flesta som går ner i vikt går inte upp igen. Lägger du upp ett långsiktigt mål och ändrar kost och motionsvanor så går det bra, men vill man ha snabba resultat är det svårt att hålla i längden. I vissa fall gör dom det, som i detta"

Mitt sista inlägg blev:

"Jo, de flesta går upp igen. Undersökningar visar att kvinnor bantar i genomsnitt tio år av sina liv, och det är förbannat sorgligt."

Jag ids nog inte lägga mer tid på det där, men om någon annan har pluskonto på den där blaskan får ni gärna skriva något.

Fortsättningen.

Jag skrev ju om en fråga ur en sexspalt häromdagen, och nu har en random man svarat mig så här:

"Var nånstans skuldbelägger Linn henne? Ser inget som helst dumt i hennes svar. Personen säger ju själv att hon inte är nöjd med hur hon ser ut å att övervikt är en hälsorisk är ju inte heller nån nyhet... Ja håller helt å fullt med Linn, börja motionera å sätt upp ett långsiktigt mål. Sen kanske hon börjar trivas med sig själv. Att slankhet inte har nåt med självkänsla att göra är sant men nu är det ju så att hon inte trivs med sig själv och då kan några kilo mindre vara skillnaden"

Jag svarade:

"Genom att säga att hon bör banta, istället för att tycka om sig själv, skuldbelägger hon henne. Tror du att en tjej som inte ville ha sex med sin kille pga komplex för små bröst också hade fått till svar att göra om sin kropp, och skaffa bröstimplantat?
Att tjockisar som rör på sig har bättre hälsa än stillasittande smalisar är knappast någon nyhet.
De flesta som går ned går upp ännu mer igen, och dras in i en cirkel av jojobantande vilket är värre för kroppen än att bara vara tjock. Och om hon nu skulle gå ned kommer andra problem, som med identiteten och löst hängande skinn. Klart hon ska försöka gå ned i vikt om det är vad hon själv vill, men inga sexproblem blir lösta av det. Varken snygghet eller självkänsla sitter i kilona. Viktminskning löser inga problem i sig självt."

Ur frågespalten.

Jag blev så himla pissed när jag läste en fråga i Aftonbladets sexspalt. Jag har tyckt att Linn verkar rätt vettig, men nu tvivlar jag rejält.
Eftersom det är en plusartikel, alltså att man måste betala för att läsa, så lägger jag upp hela texten här men den finns även att läsa (och kommentera) på http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/fragalinn/article15009154.ab

"Jag lider av stor övervikt, vilket gör att mitt sexliv tillsammans med min man blir lidande. Jag har varken lust att ha sex ­eller visa mig naken
inför honom. Han är ­normalviktig och säger att han ändå tycker att jag är sexig och attraktiv. Jag tror inte på honom, och detta har lett till många konflikter mellan oss, och ett obefintligt sexliv. Vad kan vi göra för att rädda vår relation?
Anonym kvinna"

Linn: Du behöver ta tag  i din övervikt, eftersom det också innebär en hälsorisk. Tänk långsiktigt. Bra kost och rätt motion, kommer att få dig att må mycket bättre både fysiskt och ­psykiskt. Du kommer att orka mer, känna dig mer nöjd med dig själv, utstråla självsäkerhet och känna dig attraktiv. Din man kan ­stötta genom att ni till­sammans lägger om er livsstil. Börjar träna, äta rätt mat, och gärna i sam­råd med en dietist som kan ­lägga upp mat­sedlar som passar dig och dina mål. Sexlusten av­speglar sig i hur du mår, totalt, så om du kommer till rätta med dina viktproblem, kommer även sexlusten att öka.

Jag gav svar på tal i en kommentar:
"Linn! Bara för att man är fet är man inte korkad, hon är nog redan medveten om att det går att banta. Ditt svar skuldbelägger henne och får henne förmodligen att känna sig ännu fulare, när hennes man tycker att hon är het som hon är. Jag har växlat mycket i vikt genom åren, och slankhet är verkligen ingen garanti för bättre självkänsla, vilket är vad hon verkligen behöver - inte självgoda korkade svar."