Det ständiga ärmlöstdilemmat!

Idag var det galet varmt, och när jag gick några ärenden hade jag den rosa ärmlösa klänningen jag visat upp här tidigare. Jag gillar egentligen skuggan bäst, men har ändå längtat efter extremhetta - för då har jag en "ursäkt" att ha fina ärmlösa kläder, fast jag är tjock. Som om någon skulle komma med anklagelser; typ "Det är inte tillräckligt varmt för att du ska visa dig så lättklädd, skyl din feta kropp!". Men ingen tittade mer på mig än på någon annan. Varken på mina tjocka, ärrade armar eller på mina håriga ben.

Här är en text jag skrev förra sommaren, på ett liknande tema:

"Idag hade jag smink i trynet för första gången på flera månader. Hade även en ärmlös klänning! Satte på mig kofta först, men det var ju så jävla varmt. Visserligen rörde jag mig bara i mitt kvarter, men det var ändå rätt stort. Jag har ju alltid förstått, rent intellektuellt, att jag har lika stor rätt som alla andra att gå barärmad. Men det är svårt att ta in. Att verkligen -känna- att om någon störs eller äcklas av att mina armar är tjocka, att jag har stora bristningar överallt, att jag har emo-fjortis-ärr på armarna - ja då är det deras problem. Jag kan inte ta ansvar för deras fettfobi och elitism. Jag kan bara ta ansvar över mig själv, att jag inte ska drabbas av solsting på grund av yllekofta mitt i sommaren. Låter enkelt, men är extremt svårt för någon som har tillbringat större delen av livet med att hata sig själv och sin kropp. Sedan mellanstadiet har jag intatuerat i mitt hjärta att mitt efternamn är Fettberg, de sa att jag hette så. Sedan fyraårsåldern har jag förstått att min kropp inte bara är min. På lågstadiet försökte jag prata med mor om att jag var så ledsen över att vara den fulaste flickan i hela skolan, över att vara så vanskapt. Hon förstod inte. Hon såg inte det jag såg, och det jag har tagit för sanning hela mitt liv - att jag inte är lika mycket värd, att jag är en Quasimodo.

Jag har väldigt svårt att tala om känslor överlag, till och med att skriva om dem. Är så förbannat rädd för att blotta mig, att bli övergiven om jag visar det svarta och bottenlösa självhatet. Det som är jag. Det är därför min blogg kan vara ganska trist ibland, jag vågar bara snudda vid det som bränns. Någon som jag kallar C har hjälpt mig mycket. Min familj och mina vänner hade varit mina kryckor om jag bara hade vågat blotta mig, det vet jag. Ni har varit mina kryckor ändå, de jag klamrat mig fast vid även när jag varit sluten. Men på något vis är det enklare att vara själsligt naken om man slipper möta en blick, slipper höra en röst. När känslorna spritt sig till huden, när den är pappersskör och svider, då är det svårt att ta emot en fysisk kram. Och allt jag gör styrs av skammen. Skulden. Fast jag har det bästa kontaktnät man kan önska sig, fast jag har människor jag skulle ge mitt liv för - är det lättare att ta av masken bakom skärmen. Och på andra sidan skärmen fanns C, lika komplicerad och traumatiserad. Inte istället för, men ett komplement. Trots att jag aldrig har träffat honom, och kanske aldrig kommer få göra det, så har han med en hel del nötande och tillit fått mig att ana något. Ana ett människovärde hos mig själv. De fina omkring mig har alltid sett det, och sagt det, men det krävdes en digital främling för att det skulle sås ett frö av självacceptans hos mig."


Jag skrev den alltså på min andra, tristare, blogg. I kommentarsfältet fick jag gensvar och peppning av min söta väninna Thepas, och där skrev jag bl.a. detta:

"Men oavsett vad man har eller vad andra ser i en så kan man ha demonerna, den där jävla parasiten som äter upp allt ljus. Jag klarade inte av att ta emot hjälp förrän jag var på botten - när min storasyster hade dött och jag hade fått en psykos. Jag hade gått i terapi och fått medikamenter i många år, men jag hade inte varit redo, mogen. Och jag hade turen att få en psykolog som jag passar sjukt bra ihop med, som både förstår och ifrågasätter. Han säger att jag har vanföreställningar när jag berättar om hur jag ser ut när jag ser mig i spegeln."

och

"Vad gäller tjockheten har det hjälpt en del att lusläsa http://haespasvenska.se/ och titta på nakna tjockisar på nätet. Inte i runksyfte, hehe, utan för att se att de är vackra med sina runda magar och tjocka armar. Även om det är långt kvar tills jag kan se något sånt hos mig själv, ger det ändå lite hopp."



Så skrev jag alltså för ungefär ett år sedan, och mycket är sig likt - men mycket har även förändrats. Jag respekterar mig själv på ett annat vis nu. Tack C, tack vänner & familj, tack tjockisbloggare och -läsare!