Olika attityder inom vården.

Springer hos olika vårdinstanser titt som tätt, och senaste månadens besök har speglat några inställningar vad gäller tjockisar.

Först var jag på vårdplaneringsmöte med bl.a. min psykiatriker och min kurator. Läkaren tog upp min vikt på det gamla tjatiga viset, utan egentlig anledning. Bara sådär apropå ni vet, sa att jag borde gå ned i vikt - utan att motivera det. Han är ju ändå läkare för mina psykiatriska problem,  så jag sa att jag mår sämre psykiskt av att höra att jag måste gå ned i vikt, att vikten inte spelar någon roll för mig. Min kurator bistod snabbt, och sa att om vi ska tala om min vikt ska vi göra det -endast- när det är medicinskt berättigat, att jag är vacker som jag är och att jag inte bara har rätt att känna så, utan även att det är bra att jag gör det.

Någon vecka senare träffade jag min diabetessköterska.  Hon kollade standardgrejer som blodtryck och slikt, och sedan frågade hon lite osäkert om vi kunde ta mitt midjemått. "Javisst!" sa jag. "Jag vet att jag är tjock, jag har inga problem med att vara tjock. Det är doktorerna som har problem med att jag är tjock." Hon såg ganska lättad ut, och svarade att det var en bra inställning, att läkare kan vara lite på det viset men att vi alla är fina som vi är.

En tid senare träffade jag min nya husläkare och han tog naturligtvis upp min vikt, sa att det vore bra om jag kunde gå ned lite. Jag svarade som vanligt något i stil med "Äh jag bryr mig inte" och han sa bara lugnt "Jag förstår. Men om du går ned i vikt är det stor chans att din kropp kan få fart på insulinproduktionen igen."

När jag träffade första läkaren blev jag bara ledsen, kände mig påhoppad eftersom han verkligen inte hade någon anledning att tala om min vikt. Dessutom är han min psykdoktor och borde ha läst i mina journaler att jag haft ätstörningar och extremstarkt självhat sedan mellanstadiet, men ganska nyligen börjat må bättre vad gäller det. Därför kändes det extra känsligt - psykvården har velat att jag ska börja gilla mig själv, jag har gått i terapi sedan tonåren - men när jag väl börjar tycka att min kropp kan duga visar det sig att samma vård nu vill att jag ska ändra på mig. Men jag blev väldigt glad att min kurator stod upp för mig, att hon verkligen stod på min sida.
När jag träffade diabetessköterskan blev jag på bra humör! Det kändes som att hon kanske haft lite samma tankegångar själv, och som kvinna har hon säkerligen - oavsett vikt - blivit utsatt för kroppshets hon också.
Den andra läkaren hade en bra inställning, han lyssnade på mig och accepterade min åsikt, och höll sig till rena fakta vad gäller övervikt och diabetes typ 2. Det är så jag vill ha det, fakta! Jag vet att typ 2-diabetes ofta förbättras av viktnedgång, och det är såklart bra att han berättar vad som kan hjälpa mig! Det är läkares fördomar och opåkallade vikttjat som stör mig och gör mig ledsen.