torsdag 19 juli 2012
Rosettrygg.
Idag var det varmt igen, hurra! Tog en trekilometers spatsertur i ärmlös, korallfärgad rosettklänning från Asos Curve, och ett par halvlånga/halvkorta svarta leggings. Skönt med svalka! Ta av er koftan, brudar!
måndag 9 juli 2012
Det ständiga ärmlöstdilemmat!
Idag var det galet varmt, och när jag gick några ärenden hade jag den rosa ärmlösa klänningen jag visat upp här tidigare. Jag gillar egentligen skuggan bäst, men har ändå längtat efter extremhetta - för då har jag en "ursäkt" att ha fina ärmlösa kläder, fast jag är tjock. Som om någon skulle komma med anklagelser; typ "Det är inte tillräckligt varmt för att du ska visa dig så lättklädd, skyl din feta kropp!". Men ingen tittade mer på mig än på någon annan. Varken på mina tjocka, ärrade armar eller på mina håriga ben.
Här är en text jag skrev förra sommaren, på ett liknande tema:
"Idag hade jag smink i trynet för första gången på flera månader. Hade även en ärmlös klänning! Satte på mig kofta först, men det var ju så jävla varmt. Visserligen rörde jag mig bara i mitt kvarter, men det var ändå rätt stort. Jag har ju alltid förstått, rent intellektuellt, att jag har lika stor rätt som alla andra att gå barärmad. Men det är svårt att ta in. Att verkligen -känna- att om någon störs eller äcklas av att mina armar är tjocka, att jag har stora bristningar överallt, att jag har emo-fjortis-ärr på armarna - ja då är det deras problem. Jag kan inte ta ansvar för deras fettfobi och elitism. Jag kan bara ta ansvar över mig själv, att jag inte ska drabbas av solsting på grund av yllekofta mitt i sommaren. Låter enkelt, men är extremt svårt för någon som har tillbringat större delen av livet med att hata sig själv och sin kropp. Sedan mellanstadiet har jag intatuerat i mitt hjärta att mitt efternamn är Fettberg, de sa att jag hette så. Sedan fyraårsåldern har jag förstått att min kropp inte bara är min. På lågstadiet försökte jag prata med mor om att jag var så ledsen över att vara den fulaste flickan i hela skolan, över att vara så vanskapt. Hon förstod inte. Hon såg inte det jag såg, och det jag har tagit för sanning hela mitt liv - att jag inte är lika mycket värd, att jag är en Quasimodo.
Jag har väldigt svårt att tala om känslor överlag, till och med att skriva om dem. Är så förbannat rädd för att blotta mig, att bli övergiven om jag visar det svarta och bottenlösa självhatet. Det som är jag. Det är därför min blogg kan vara ganska trist ibland, jag vågar bara snudda vid det som bränns. Någon som jag kallar C har hjälpt mig mycket. Min familj och mina vänner hade varit mina kryckor om jag bara hade vågat blotta mig, det vet jag. Ni har varit mina kryckor ändå, de jag klamrat mig fast vid även när jag varit sluten. Men på något vis är det enklare att vara själsligt naken om man slipper möta en blick, slipper höra en röst. När känslorna spritt sig till huden, när den är pappersskör och svider, då är det svårt att ta emot en fysisk kram. Och allt jag gör styrs av skammen. Skulden. Fast jag har det bästa kontaktnät man kan önska sig, fast jag har människor jag skulle ge mitt liv för - är det lättare att ta av masken bakom skärmen. Och på andra sidan skärmen fanns C, lika komplicerad och traumatiserad. Inte istället för, men ett komplement. Trots att jag aldrig har träffat honom, och kanske aldrig kommer få göra det, så har han med en hel del nötande och tillit fått mig att ana något. Ana ett människovärde hos mig själv. De fina omkring mig har alltid sett det, och sagt det, men det krävdes en digital främling för att det skulle sås ett frö av självacceptans hos mig."
Jag skrev den alltså på min andra, tristare, blogg. I kommentarsfältet fick jag gensvar och peppning av min söta väninna Thepas, och där skrev jag bl.a. detta:
"Men oavsett vad man har eller vad andra ser i en så kan man ha demonerna, den där jävla parasiten som äter upp allt ljus. Jag klarade inte av att ta emot hjälp förrän jag var på botten - när min storasyster hade dött och jag hade fått en psykos. Jag hade gått i terapi och fått medikamenter i många år, men jag hade inte varit redo, mogen. Och jag hade turen att få en psykolog som jag passar sjukt bra ihop med, som både förstår och ifrågasätter. Han säger att jag har vanföreställningar när jag berättar om hur jag ser ut när jag ser mig i spegeln."
och
"Vad gäller tjockheten har det hjälpt en del att lusläsa http://haespasvenska.se/ och titta på nakna tjockisar på nätet. Inte i runksyfte, hehe, utan för att se att de är vackra med sina runda magar och tjocka armar. Även om det är långt kvar tills jag kan se något sånt hos mig själv, ger det ändå lite hopp."
Så skrev jag alltså för ungefär ett år sedan, och mycket är sig likt - men mycket har även förändrats. Jag respekterar mig själv på ett annat vis nu. Tack C, tack vänner & familj, tack tjockisbloggare och -läsare!
Här är en text jag skrev förra sommaren, på ett liknande tema:
"Idag hade jag smink i trynet för första gången på flera månader. Hade även en ärmlös klänning! Satte på mig kofta först, men det var ju så jävla varmt. Visserligen rörde jag mig bara i mitt kvarter, men det var ändå rätt stort. Jag har ju alltid förstått, rent intellektuellt, att jag har lika stor rätt som alla andra att gå barärmad. Men det är svårt att ta in. Att verkligen -känna- att om någon störs eller äcklas av att mina armar är tjocka, att jag har stora bristningar överallt, att jag har emo-fjortis-ärr på armarna - ja då är det deras problem. Jag kan inte ta ansvar för deras fettfobi och elitism. Jag kan bara ta ansvar över mig själv, att jag inte ska drabbas av solsting på grund av yllekofta mitt i sommaren. Låter enkelt, men är extremt svårt för någon som har tillbringat större delen av livet med att hata sig själv och sin kropp. Sedan mellanstadiet har jag intatuerat i mitt hjärta att mitt efternamn är Fettberg, de sa att jag hette så. Sedan fyraårsåldern har jag förstått att min kropp inte bara är min. På lågstadiet försökte jag prata med mor om att jag var så ledsen över att vara den fulaste flickan i hela skolan, över att vara så vanskapt. Hon förstod inte. Hon såg inte det jag såg, och det jag har tagit för sanning hela mitt liv - att jag inte är lika mycket värd, att jag är en Quasimodo.
Jag har väldigt svårt att tala om känslor överlag, till och med att skriva om dem. Är så förbannat rädd för att blotta mig, att bli övergiven om jag visar det svarta och bottenlösa självhatet. Det som är jag. Det är därför min blogg kan vara ganska trist ibland, jag vågar bara snudda vid det som bränns. Någon som jag kallar C har hjälpt mig mycket. Min familj och mina vänner hade varit mina kryckor om jag bara hade vågat blotta mig, det vet jag. Ni har varit mina kryckor ändå, de jag klamrat mig fast vid även när jag varit sluten. Men på något vis är det enklare att vara själsligt naken om man slipper möta en blick, slipper höra en röst. När känslorna spritt sig till huden, när den är pappersskör och svider, då är det svårt att ta emot en fysisk kram. Och allt jag gör styrs av skammen. Skulden. Fast jag har det bästa kontaktnät man kan önska sig, fast jag har människor jag skulle ge mitt liv för - är det lättare att ta av masken bakom skärmen. Och på andra sidan skärmen fanns C, lika komplicerad och traumatiserad. Inte istället för, men ett komplement. Trots att jag aldrig har träffat honom, och kanske aldrig kommer få göra det, så har han med en hel del nötande och tillit fått mig att ana något. Ana ett människovärde hos mig själv. De fina omkring mig har alltid sett det, och sagt det, men det krävdes en digital främling för att det skulle sås ett frö av självacceptans hos mig."
Jag skrev den alltså på min andra, tristare, blogg. I kommentarsfältet fick jag gensvar och peppning av min söta väninna Thepas, och där skrev jag bl.a. detta:
"Men oavsett vad man har eller vad andra ser i en så kan man ha demonerna, den där jävla parasiten som äter upp allt ljus. Jag klarade inte av att ta emot hjälp förrän jag var på botten - när min storasyster hade dött och jag hade fått en psykos. Jag hade gått i terapi och fått medikamenter i många år, men jag hade inte varit redo, mogen. Och jag hade turen att få en psykolog som jag passar sjukt bra ihop med, som både förstår och ifrågasätter. Han säger att jag har vanföreställningar när jag berättar om hur jag ser ut när jag ser mig i spegeln."
och
"Vad gäller tjockheten har det hjälpt en del att lusläsa http://haespasvenska.se/ och titta på nakna tjockisar på nätet. Inte i runksyfte, hehe, utan för att se att de är vackra med sina runda magar och tjocka armar. Även om det är långt kvar tills jag kan se något sånt hos mig själv, ger det ändå lite hopp."
Så skrev jag alltså för ungefär ett år sedan, och mycket är sig likt - men mycket har även förändrats. Jag respekterar mig själv på ett annat vis nu. Tack C, tack vänner & familj, tack tjockisbloggare och -läsare!
torsdag 5 juli 2012
Nyduschad i neglige
Har varit upptagen med en herre några dagar. Förmodligen kommer det skita sig snart, men just nu känns det mysigt och fint. Idag jobbade han sent, så jag har tid med bloggy :P
Vit neglige från Cellbes. Jag har liten byst för att vara tjock, och den är trång på mig så jag rekommenderar en storlek större än vanligt. Fin och skön dock!
Vit neglige från Cellbes. Jag har liten byst för att vara tjock, och den är trång på mig så jag rekommenderar en storlek större än vanligt. Fin och skön dock!
söndag 1 juli 2012
Fortsättning del två.
Samma snubbe svarade mig igen, och tycktes inte ha läst vad jag skrev:
"Men problemet är ju att hon inte tycker om sig själv pga övervikten, det säger ju hon själv...Ja tycker det var ett bra svar, inte standard kliché svaret att du ska tycka om det precis som du är. Skulle till och med jag kunna svara utan att vara expert. Klart man ska tycka om sig själv som man är, men kan man inte det får man se till å göra förändringar.
Nejj dom flesta som går ner i vikt går inte upp igen. Lägger du upp ett långsiktigt mål och ändrar kost och motionsvanor så går det bra, men vill man ha snabba resultat är det svårt att hålla i längden. I vissa fall gör dom det, som i detta"
Mitt sista inlägg blev:
"Jo, de flesta går upp igen. Undersökningar visar att kvinnor bantar i genomsnitt tio år av sina liv, och det är förbannat sorgligt."
Jag ids nog inte lägga mer tid på det där, men om någon annan har pluskonto på den där blaskan får ni gärna skriva något.
"Men problemet är ju att hon inte tycker om sig själv pga övervikten, det säger ju hon själv...Ja tycker det var ett bra svar, inte standard kliché svaret att du ska tycka om det precis som du är. Skulle till och med jag kunna svara utan att vara expert. Klart man ska tycka om sig själv som man är, men kan man inte det får man se till å göra förändringar.
Nejj dom flesta som går ner i vikt går inte upp igen. Lägger du upp ett långsiktigt mål och ändrar kost och motionsvanor så går det bra, men vill man ha snabba resultat är det svårt att hålla i längden. I vissa fall gör dom det, som i detta"
Mitt sista inlägg blev:
"Jo, de flesta går upp igen. Undersökningar visar att kvinnor bantar i genomsnitt tio år av sina liv, och det är förbannat sorgligt."
Jag ids nog inte lägga mer tid på det där, men om någon annan har pluskonto på den där blaskan får ni gärna skriva något.
lördag 30 juni 2012
Fortsättningen.
Jag skrev ju om en fråga ur en sexspalt häromdagen, och nu har en random man svarat mig så här:
"Var nånstans skuldbelägger Linn henne? Ser inget som helst dumt i hennes svar. Personen säger ju själv att hon inte är nöjd med hur hon ser ut å att övervikt är en hälsorisk är ju inte heller nån nyhet... Ja håller helt å fullt med Linn, börja motionera å sätt upp ett långsiktigt mål. Sen kanske hon börjar trivas med sig själv. Att slankhet inte har nåt med självkänsla att göra är sant men nu är det ju så att hon inte trivs med sig själv och då kan några kilo mindre vara skillnaden"
Jag svarade:
"Genom att säga att hon bör banta, istället för att tycka om sig själv, skuldbelägger hon henne. Tror du att en tjej som inte ville ha sex med sin kille pga komplex för små bröst också hade fått till svar att göra om sin kropp, och skaffa bröstimplantat?
Att tjockisar som rör på sig har bättre hälsa än stillasittande smalisar är knappast någon nyhet.
De flesta som går ned går upp ännu mer igen, och dras in i en cirkel av jojobantande vilket är värre för kroppen än att bara vara tjock. Och om hon nu skulle gå ned kommer andra problem, som med identiteten och löst hängande skinn. Klart hon ska försöka gå ned i vikt om det är vad hon själv vill, men inga sexproblem blir lösta av det. Varken snygghet eller självkänsla sitter i kilona. Viktminskning löser inga problem i sig självt."
"Var nånstans skuldbelägger Linn henne? Ser inget som helst dumt i hennes svar. Personen säger ju själv att hon inte är nöjd med hur hon ser ut å att övervikt är en hälsorisk är ju inte heller nån nyhet... Ja håller helt å fullt med Linn, börja motionera å sätt upp ett långsiktigt mål. Sen kanske hon börjar trivas med sig själv. Att slankhet inte har nåt med självkänsla att göra är sant men nu är det ju så att hon inte trivs med sig själv och då kan några kilo mindre vara skillnaden"
Jag svarade:
"Genom att säga att hon bör banta, istället för att tycka om sig själv, skuldbelägger hon henne. Tror du att en tjej som inte ville ha sex med sin kille pga komplex för små bröst också hade fått till svar att göra om sin kropp, och skaffa bröstimplantat?
Att tjockisar som rör på sig har bättre hälsa än stillasittande smalisar är knappast någon nyhet.
De flesta som går ned går upp ännu mer igen, och dras in i en cirkel av jojobantande vilket är värre för kroppen än att bara vara tjock. Och om hon nu skulle gå ned kommer andra problem, som med identiteten och löst hängande skinn. Klart hon ska försöka gå ned i vikt om det är vad hon själv vill, men inga sexproblem blir lösta av det. Varken snygghet eller självkänsla sitter i kilona. Viktminskning löser inga problem i sig självt."
Promenaddamen.
Dagen har varit varm, och jag har använt min shortsdress från asos curve för första gången. Tog en ganska lång prommis, köpte lite mat, gick hem, åt.
 | |
| Gympadojor från second hand-butik i Hedemora. |
onsdag 27 juni 2012
Ur frågespalten.
"Jag lider av stor övervikt, vilket gör att mitt sexliv tillsammans
med min man blir lidande. Jag har varken lust att ha sex eller visa mig
naken
inför honom. Han är normalviktig och säger att han ändå tycker att jag är sexig och attraktiv. Jag tror inte på honom, och detta har lett till många konflikter mellan oss, och ett obefintligt sexliv. Vad kan vi göra för att rädda vår relation?
Anonym kvinna"
Linn: Du behöver ta tag i din övervikt, eftersom det också innebär en hälsorisk. Tänk långsiktigt. Bra kost och rätt motion, kommer att få dig att må mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Du kommer att orka mer, känna dig mer nöjd med dig själv, utstråla självsäkerhet och känna dig attraktiv. Din man kan stötta genom att ni tillsammans lägger om er livsstil. Börjar träna, äta rätt mat, och gärna i samråd med en dietist som kan lägga upp matsedlar som passar dig och dina mål. Sexlusten avspeglar sig i hur du mår, totalt, så om du kommer till rätta med dina viktproblem, kommer även sexlusten att öka.
Jag gav svar på tal i en kommentar:
"Linn! Bara för att man är fet är man inte korkad, hon är nog redan medveten om att det går att banta. Ditt svar skuldbelägger henne och får henne förmodligen att känna sig ännu fulare, när hennes man tycker att hon är het som hon är. Jag har växlat mycket i vikt genom åren, och slankhet är verkligen ingen garanti för bättre självkänsla, vilket är vad hon verkligen behöver - inte självgoda korkade svar."
inför honom. Han är normalviktig och säger att han ändå tycker att jag är sexig och attraktiv. Jag tror inte på honom, och detta har lett till många konflikter mellan oss, och ett obefintligt sexliv. Vad kan vi göra för att rädda vår relation?
Anonym kvinna"
Linn: Du behöver ta tag i din övervikt, eftersom det också innebär en hälsorisk. Tänk långsiktigt. Bra kost och rätt motion, kommer att få dig att må mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Du kommer att orka mer, känna dig mer nöjd med dig själv, utstråla självsäkerhet och känna dig attraktiv. Din man kan stötta genom att ni tillsammans lägger om er livsstil. Börjar träna, äta rätt mat, och gärna i samråd med en dietist som kan lägga upp matsedlar som passar dig och dina mål. Sexlusten avspeglar sig i hur du mår, totalt, så om du kommer till rätta med dina viktproblem, kommer även sexlusten att öka.
Jag gav svar på tal i en kommentar:
"Linn! Bara för att man är fet är man inte korkad, hon är nog redan medveten om att det går att banta. Ditt svar skuldbelägger henne och får henne förmodligen att känna sig ännu fulare, när hennes man tycker att hon är het som hon är. Jag har växlat mycket i vikt genom åren, och slankhet är verkligen ingen garanti för bättre självkänsla, vilket är vad hon verkligen behöver - inte självgoda korkade svar."
Röd och vit.
Idag var jag på apoteket och tobaksaffärn, iförd röda strumpbyxor från KappAhl, svart gammal kjol från Å+ och en röd- och vitrutig blus från Lindex. Strumpbrallerna sitter rätt bra, fast hänger lite i grenen efter en stunds användning.
måndag 25 juni 2012
Ingen ootd : (
Det blir ingen dagens outfit, jag är nyss hemkommen från ögonläkaren och vill bespara er mina morfinstora pupiller och min dyblöta uppenbarelse efter regnpromenad. Inte heller ser jag tillräckligt bra för att fota eller skkriva längre än så här. Men jag ville ändå tipsa om svarta vanliga bomullsleggings från Lindex tjockisavdelning, i affärer nu. Ekobomull! Bra för dig och miljön, och de sitter riktigt bra. Dock köpte jag någon storlek mindre än jag brukar eftersom leggings lätt blir hasiga annars.
söndag 24 juni 2012
Ignorance is bliss
Har inte gjort så mycket idag, spatserat lite bara. Gick vilse med flit, men höll mig nära Valhallavägen. Följer man den brukar man till slut komma tillrätta. Turkosa strumpbyxeleggings från KappAhl, kjol från Å+ för längesedan, och tröjan tryckte min vän Maurits åt mig när vi gick på folkhögskola.
Leggingsen är asbra, rekommenderas verkligen. Och bilder på stökigt hem tar vi inget extra för!
Leggingsen är asbra, rekommenderas verkligen. Och bilder på stökigt hem tar vi inget extra för!
lördag 23 juni 2012
Någonstans mellan Sala och Uppsala.
Nu åker jag tåg, det är rätt trökigt. Jag hade gärna stannat längre hos min älskade katt Lilou. Han är tjusigast i världen, och fyller 19 år nu i sommar. Nå, mitt husdjur i stan lär också tas om hand, och så ska jag till ögonläkaren på måndag. Pga mensvärk och allmän dysterhet ställde jag in mitt midsommarfirande, således får ni ej se mig i folkdräkt. Jag posar istället i fars vardagsrum. Nu ska jag återgå till tågåkandet, hejhej!
onsdag 20 juni 2012
tisdag 19 juni 2012
Kvinnodag + lite shopping.
Eftersom jag på 8 mars var däckad av själslig influensa, firade jag lite idag istället.
Efter lunch med väninna + besök på min mottagning traskade jag lite på stan. Mörkvita, mönstrade strumpbyxor från KappAhl och randig kjol från Holly & Whyte by Lindex. Eftersom den är i trikå funkar den fast den är i storlek Lasse på vanliga avdelningen.
 | |
| Kjolen är i collegetröjsmaterial. Jag knöck den från mor för många år sedan, och tryckte ett kvinnotecken på. |
 | |
| Tröjan är från Åhléns vanliga avdelning, Frk. Fick den av far i julas. |
Efter lunch med väninna + besök på min mottagning traskade jag lite på stan. Mörkvita, mönstrade strumpbyxor från KappAhl och randig kjol från Holly & Whyte by Lindex. Eftersom den är i trikå funkar den fast den är i storlek Lasse på vanliga avdelningen.
 | |
| Strumpbrallerna syns inte så bra, men jag gjorde mitt bästa. |
lördag 16 juni 2012
Lite semester
Sweet Jenny trynar i sängen, själv ligger jag sömnlös i soffan. Klänning/tunika från Zizzi, gul väska second hand. Förmodligen hemsydd.
torsdag 14 juni 2012
Tröttlo.
En del dagar är bra sega. Fler för mig än för de flesta andra, kanske. Men sega dagar, då kan man se ut så här:
Allt från Åhléns idag, faktiskt. Deras sov- och slappoavdelning är generös i storlekarna.
Och ni ska veta, att det är rätt stort att jag vågar visa min skrynkliga mage på bild. Heja tjockisbloggar som gjort mig tryggare i mig själv och min kropp!
Allt från Åhléns idag, faktiskt. Deras sov- och slappoavdelning är generös i storlekarna.
Och ni ska veta, att det är rätt stort att jag vågar visa min skrynkliga mage på bild. Heja tjockisbloggar som gjort mig tryggare i mig själv och min kropp!
måndag 11 juni 2012
Pretty in pink.
Experimenterar lite med en applikation jag nyligen tagit hem. Jag buffade in telefonen i bokhyllan, tröck på en knapp, och så tog den kort på mig! Nu behöver jag ju inte spegeln varje gång jag ska visa upp mig.
Rosa klänning - Asos Curve. Vit kofta/bolero - Zay, Åhléns city.
Rosa klänning - Asos Curve. Vit kofta/bolero - Zay, Åhléns city.
onsdag 6 juni 2012
Dagen till ära.
Nationaldag idag. Inte tjockisrelaterat, men jag känner ändå att jag måste skriva något om det. Nationalstaten är av ondo. Nationalism, gränser och militära makter leder bara till hat,
segregation och våld. Jag förkastar hela konceptet att vara stolt
över sitt land, det är ju trots allt totalt irrationellt. Vad är det att vara stolt över, landet där man bor? Jag är stolt över saker jag gjort bra, folk kan vara stolta över sina barn. Att vara född i eller att ha flyttat till ett visst land är inget i sig att vara stolt över.
Albert Einstein sa tydligen att nationalism är en barnsjukdom, den är mänsklighetens mässling - men jag tycker att det är allvarligare än så. Nationalism är rasism, och rasism är dumhet och ondska.
Vad som är ett land har förändrats genom åren, och förändras fortfarande. I Afrika, Jugoslavien och lite överallt. Kurdistan är ett land men har aldrig varit en stat.
Visst, gulligt med sverigebakelser och barn som viftar med flaggor. Men vi behöver inte fler gränser i världen! Låt folk bo var de vill, avskaffa medborgarskap och pass. Skit på er nationalister. Jag är stolt aninationalist, DET är något att vara stolt över. Att ta ställning mot nationalstaten och den "demokrati" vi har nu. Låt oss vifta med rödsvarta flaggor istället för blågula.
Bra konstverk av Carl Johan De Geer.
Och minns att det inte är de rakade skallarna vi ska vara rädda för, det är de propra männen i kostym.
Albert Einstein sa tydligen att nationalism är en barnsjukdom, den är mänsklighetens mässling - men jag tycker att det är allvarligare än så. Nationalism är rasism, och rasism är dumhet och ondska.
Vad som är ett land har förändrats genom åren, och förändras fortfarande. I Afrika, Jugoslavien och lite överallt. Kurdistan är ett land men har aldrig varit en stat.
Visst, gulligt med sverigebakelser och barn som viftar med flaggor. Men vi behöver inte fler gränser i världen! Låt folk bo var de vill, avskaffa medborgarskap och pass. Skit på er nationalister. Jag är stolt aninationalist, DET är något att vara stolt över. Att ta ställning mot nationalstaten och den "demokrati" vi har nu. Låt oss vifta med rödsvarta flaggor istället för blågula.
Och minns att det inte är de rakade skallarna vi ska vara rädda för, det är de propra männen i kostym.
tisdag 5 juni 2012
Nerdfika.
Idag fikade jag med sweet Jenny. Borde ha fotograferat henne också, för hon var tjusu. Nåväl, här är jag iallafall.
Nerdtischa från shirtstore, pennkjol från Å+ och prickig kofta från XLNT, KappAhls tjockisavdelning alltså. Jag åt oliv- och fetapaj, + kaka, på ett favoritkonditori. Det ligger på Kungsgatan alldeles i offentligheten och är supermysigt med göttäta, ändå verkar inte så många hitta dit. Det gillar jag!
Efteråt tog jag ettans buss till Karlaplan och hämtade ut ett paket med lite skönhetsprodukter. Främst solkräm med spf 50, från Cancer council Australia, och det känns ju jättenödvändigt nu i rusket... Även en sådan hår-doughnut, men jag tror jag har lite för tunt hår. Buhu buhu! :(
Nerdtischa från shirtstore, pennkjol från Å+ och prickig kofta från XLNT, KappAhls tjockisavdelning alltså. Jag åt oliv- och fetapaj, + kaka, på ett favoritkonditori. Det ligger på Kungsgatan alldeles i offentligheten och är supermysigt med göttäta, ändå verkar inte så många hitta dit. Det gillar jag!
Efteråt tog jag ettans buss till Karlaplan och hämtade ut ett paket med lite skönhetsprodukter. Främst solkräm med spf 50, från Cancer council Australia, och det känns ju jättenödvändigt nu i rusket... Även en sådan hår-doughnut, men jag tror jag har lite för tunt hår. Buhu buhu! :(
måndag 4 juni 2012
Doggystyle.
Vaknade i tid men fick ändå stressa. Därtill var bussen sjukt försenad, så det blev ett kort besök på mottagningen. Fick goddaga på en psykolog jag ska träffa lite i sommar.
Jumper och pudelkjol från Ebay, riktigt bra strumpbyxor som jag fick av min syster efter hennes besök i Ullared, rutig jacka från Cellbes.
Jumper och pudelkjol från Ebay, riktigt bra strumpbyxor som jag fick av min syster efter hennes besök i Ullared, rutig jacka från Cellbes.
lördag 2 juni 2012
Svartvit.
Dagen har varit regnig och ruskig, och jag har inga gummistövlar än. Dock ett paraply som ville vända sig ut och in. Fick ingen utomhusbild av klädseln, men denna får duga!
Svart klänning/tunika med vit Peter Pan-krage, Asos Curve. De vita leggingsen med svarta prickar tror jag är från Ulla Popken, typ sju år gamla och sitter fortfarande som de ska och är inte särskilt noppriga. Hurra!
Svart klänning/tunika med vit Peter Pan-krage, Asos Curve. De vita leggingsen med svarta prickar tror jag är från Ulla Popken, typ sju år gamla och sitter fortfarande som de ska och är inte särskilt noppriga. Hurra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)