BILDKAVALKAD! MASSA LÅTAR! My story.

Eftersom jag inte kan sova kör vi ännu ett inlägg, hurra!

De coola och foxiga tjejerna på http://fatshionistas.se/ har skrivit om sina stilar, och hur de hittade fatshionvärlden så jag härmapar och kör min egen berättelse.

Som liten valp var jag spinkig och tyckte om långkalsonger, raggsockor och mjuka kjolar.
Så här kände jag mig: http://open.spotify.com/track/32glM98eUZbzMfrDdRR3jW

Sexårsåldern.

Fem år, kanske?

På mellanstadiet blev jag tjock och mobbad, mobbad och tjock. Hade manchesterbyxor och den tidens (tidigt 90-tal) trendiga, fluffiga tyghårsnoddar. Försökte gömma mig i mina kläder, och bakom mina djur. Det har jag iofs alltid gjort.
Så här kände jag mig: http://open.spotify.com/track/3Vg5NPPud27FHZJfcHTI0H

Typ 12.

10 år, med världens bästa och mest saknade mor.

I fjortonåråldern bestämda jag mig för att bli lite tuffare, få vänner, sluta vara så förbannat nördig. Det gjorde jag genom att lyssna på punk och dricka starksprit. Numera är jag nykterist och omhuldar mitt nörderi. Att jag önskade mig, och fick, ett mikroskop i 13-årspresent var inte alls töntigt! Jag var en fin och speciell onge, och jag önskar att fler än min familj hade sett det.
Så här kände jag mig: http://open.spotify.com/track/1ytTeSRAU6IRo2itVDwtPv

Julafton 1995, jag var 15 och Lilou var 2.

Sedan gymnasiet, då. Det var nog då jag började spåra ur ordentligt vad gäller klädval, haha. På någon fest hade jag någon form av vitt, lite viktorianskt, nattlinne matchat med nitbälte och rosa solglasögon. Ofta hade jag kortkorta kjolar, gärna mycket färg. Och ALLTID otroligt mycket svart kajal runt ögonen. Indiegoth skulle jag nog kalla stilen nu i efterhand.
Så här kände jag mig: http://open.spotify.com/track/5L3H63sBURBch3bUJ2acIJ

17 år.

Tiden efter gymnasiet var turbulent, med flera försök att plugga och jobba. Det slutade alltid i katastrof. Jag mådde skit och piss, drack för mycket och trodde att jag hade roligt. Hade gått upp ganska mycket och hittade mest svarta kläder, samtidigt som jag vilje dölja mig i svarta kläder, och kände mig svart inuti. Matchade dock med färgglatt smink och 80-talsaccessoarer.
Så här kände jag mig: http://open.spotify.com/track/2fgUyxSJb6ZvTOxRxCJ8RP

Ska snart fylla 22.

När jag var... typ 24? flyttade jag till Stockholm, mycket var knas och kaos men jag började hitta min stil pö om pö.
Så här kände jag mig: http://open.spotify.com/track/2sIlzFaWQBjs2nresGV3Gs

Började bli lite vuxen, 26 kanske?

Provade att vara blondie när jag var 25.

I Oslo, kanske var jag 27?

Jag var nog 28 eller 29.

Flickig rödtott, 27 år gammal.

Nuförtiden skulle jag sammanfatta min stil som dampunk, och ser väl ut som ni har sett på bloggen. Lite så här, typ:

Och så här känner jag: http://open.spotify.com/track/0XeEPlpwETWXcfBg9QuPOo

Ah! Nu orkar jag varken leta fler bilder eller skriva fler ord, så historien slutar här. Kanske kommer en fortsättning en annan dag!

Och ni som är med på bild eller har bebisar som är med på bild, hojta till om ni vill att jag ska ta bort dem!

Dessutom undrar jag varför jag inte hittar fler kort från mina tonår, hade vi inte kameror på den tiden? Och Jenx, om du har bilden där jag har ultrablond GBH-frisyr och rosa halsband, tagen i siluett, kan du väl skicka den i ett elbrev? Jag vill inte se ut så nu, men gillar bilden mycket.

Nummer två för dagen.

Det räcker inte med bara musik idag, jag bjuckar även på dagens outfitta!

Vanlig vit tröja från Å+/Åhléns, svart kortärmad kavaj från Zizzi, randig kjol från Lindex vanliga sortiment. Sorry för taskig bildkvalitet, tänkte inte på att tända lyset och nu är jag nattklädd.

ps! Läste i Aftonbladet idag, att fina Ricki Lake ska göra comeback. Blev glad. Läste detta: "Från början hade hon medvetet gått in för att lägga på sig.

– När jag var tonåring utsattes jag för sexövergrepp. Efter det ville jag inte vara attraktiv.
När hon var närmare 20, mätte 1,62 meter och vägde 90 kilo gick sanningen upp för henne.
Men då hade hon slagit igenom i musikalen ”Hairspray” och berömmelsen stigit henne åt huvudet.
– Jag var fet och trodde att jag var det sötaste som fanns, har hon berättat."

Och man ba AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH, idioti.

Muzicka!

Tänkte ge er lite tjockpop jag gillar!

Passformer.

Nu när jag ändå är igång med bloggeriet igen tänkte jag ta upp en grej jag funderat på ett tag!
Min väninna skickade en länk till mig (som numera är borttagen) på arbetsförmedlingens hemsida, där H&M sökte tjocka damer som de kunde prova sin plussizekollektion på, och själva idén är ju super! Men - de gav strikta mått på hur man skulle vara byggd för att kunna delta. Nu är det visserligen ett bra tag sedan jag köpte något från H&M, men tidigare har jag då alltid fått plats i deras kläder - trots det dög jag inte, mina mått stämde inte alls. Och jag har tänkt lite på det sedan jag börjat fatshionblogga, det att vi är stora men så himla olika byggda. En brittisk tjej, vars blogg jag läser ibland, har samma storlek som jag men mina ben är typ hälften så stora som hennes ben. Naturligtvis lägger jag ingen värdering i det åt något håll, det är bara ett konstaterande. Men jag har sett det tydligare nu när jag tar kort på mig själv mycket oftare än tidigare, även om folk nämnt det ibland. Aldrig på ett negativt vis, utan just bara konstaterande - att för att vara tjock, så har jag rätt spinkiga ben. Däremot har jag större mage än många andra, och mindre byst. Vi är olika helt enkelt, och jag tycker det är fint och spännande och bra. Tyvärr tycks inte klädföretagen tycka det, och det är det som gör mig pissed. Varför inte prova ut kläder på olika sorters kroppar? Jag har rätt många kläder undanstoppade, som jag tänkt sy om eftersom de på det stora hela sitter asbra, men är alldeles fladdriga under armarna, på sidan av bysten liksom. För andra är det säkert på något annat vis, att kläderna sitter bra där de sitter dåligt på mig och så vidare.
Hey klädföretag - tänk större, på alla plan!


ps, när jag ändå är inne på hur kläder ska sitta, kanske ni kan ge mig lite råd? Jag använder i stort sett aldrig bh, jag behöver det inte och jag tycker inte att det är skönt. Ingen big deal. Men ibland har man ju blusar som är lite genomskinliga, och då kränger jag på mig något åbäke. De sitter som de ska när jag står och sitter upp, men när jag ligger på rygg är kuporna nästan helt tomma. Tuttsen plattar till sig väldigt, tydligen. Eftersom de flesta av er nog använder tutthållare regelbundet, kanske ni kan svara på om det ska vara så? Blir det så på er också, eller är det mig det är fel på? Eller ska jag leta efter en annan storlek, trots att de sitter bra när jag inte ligger ned? Eeeeh. Hilfe!

Ombyggnad pågår.

Aaaaaaah, vad länge jag har hållit mig undan nu! Förlåt! Har inte varit i form riktigt, ni vet hur det kan vara. Nu börjar jag blogga igen, snart tar jag tag i instagramet också.

Imorgon ska Jenx och jag på detta. Ska ni också dit? Säg hej!

Som ni kanske sett gör jag om lite här, inte mycket men dock. Min fina väninna Thepas har gjort en ny header som jag ska placera upptill här, men saker och ting i internetvärlden strular & trasslar. Nu funkare! Visst är den fin? Go Theppy! < 3


Vi hörs snart igen, hej hej!

"Det är sommar och sol och vi har kort tajt kjol..."

Ah, jag tog en bild på outfittan jag nämnde i förra inlägget! Hårblomma och strumpbyxeleggings från Lindex, kofta från KappAhl, kjol via Tradera och blus från Asos Curve.

Några saker som hör ihop.

Tidigare idag, eller igår om man vill se det så, skrev en bekant på facebook om hur ett gäng killar på ett buffligt sätt tagit kontakt med henne när hon var på väg till jobbet. En av dem började ta på en av hennes tatueringar, och blev förvånad när hon sa till och röt i.

På kvällen idag knallade jag runt kring Hötorget med min kamrat Tobias, i väntan på att biografen skulle visa vår film. En okänd man passerade oss, och fräste "Akta dig tjockis!!!!" åt mig.
Kanske för att jag, trots min tjockhet, hade mage att vara färgglatt klädd och skratta? Eller för att jag hade kort tajt kjol och kort tajt blus, och tog mig friheten att känna mig fin utan att fråga världens alla fettfobiska män innan? Eller hade det möjligtvis något att göra med att jag är kvinna?

Igår stod min väninna Jenny och jag under en markis, i väntan på att spöregnet skulle ge med sig, och talade om viktigheter och småsaker, som en gör under en markis när en inte har någonstans att ta vägen på grund av regnstorm. Vi pratade om hur lärare bettett sig mot flickor när vi var små, att lärarna inte såg det som mobbning när flickor blev slagna, retade eller tafsade på. "Pojkar är såna, han är nog kär i dig!" Hur det, att redan i unga år bli fråntagen sin integritet och rätten till sin egen kropp, är fruktansvärt jävla sjukt. Att få lära sig att pojkarna har rätt att göra och säga vad de vill, och hur det kan påverka flickans framtida självkänsla och känsla av egenvärde.

Män tar sig rätten att kommentera främmande människors kroppar, alldeles oombett. Män tar sig rätten att ta på främmande människors kroppar, alldeles oombett. För det är alltid, alltid män. De få gånger kvinnor jag inte känner sagt något om mitt utseende har det uteslutande varit komplimanger, och alltid om mina kläder, skor eller huvudbonad. Män däremot kan säga åt mig att jag inte borde äta så mycket choklad, eller bara peka och hånskratta. (jag tänker inte vara övertydlig och förklara att det inte är alla män som avses, jag förutsätter liksom att ni är klyftiga nog att förstå det)

Dessa jävla könsroller. Jag blir bara... matt. Trött. Slut och desillusionerad.

Vovvevakt.

Är hos systern på landet, ska sova över i natt och vakta hundar och katter imorgon. Bilden togs hos far tidigare idag, hade på mig prickig tröja från Zizzi och grå kjol som jag knyckte av mor för längesen.

Sommar i byn.

Första varma dagen på länge firades med shorts och ärmlös skjorta med knyt, bägge från Asos Curve. Tydligen kommer alla mina kläder därifrån, haha. Har inte gjort något alls idag, mest gnällt på pappa och tupplurat.

Sommarlov!

Är hos far, och dräller mest runt i pyjamas. Förra veckan var jag dock hos min syster. Hon, jag, min bästis Linda och hennes syster Jeanette hade systerafton. Världens bästa systerdotter, Snurran, var också med. Vi åt, snattrade, åt, badade vedeldad badtunna, åt och snattrade till långt in på natten. Härligt! Jag hade på mig vanliga leggings, mjuka träskor och svart klänning med vit Peter Pan-krage. Köpt från Asos curve häromåret.
I övrigt tar jag det mest lugnt. Pussar katter, umgås med far och vänder på dygnet. Schysst sommarlov! Åker tusen gånger hellre hit än till typ Thailand.

Festivaltanta.

Nu är festivalandet slut. Vi drog dit rätt sent igår, och såg bara de två sista artisterna. Vi är ju för tusan över 30, orkar inte hur mycket som helst! Haha. Björk avslutade det hela, och var sjukt bra. Jag hade på mig blommig peplumklänning från Asos Curve, blåa springskor från Erikshjälpens second hand i Hedemora, hårblommor från Lindex och en liten bärpåse med Mulle på, också från Erikshjälpen.
För övrigt har jag inte sovit i natt, utan sysselsatt mig med toalettrelaterade saker. Kroppen mår inte alls bra just nu, men jag vet inte vad som är fel. Värk i muskler och leder, svårt att andas, ständiga bajsattacker.

Festival!

Idag och i afton var sweet Jenny och jag på Stockholm music and arts, en ypperlig festival. Ingen av artisterna gjorde mig besviken, och så fick jag äta langos! Det ballaste var dock att en söt, främmande tjej kom fram till mig och sa att hon gillar min blogg, wow! Jag har svårt att fatta att det är fler än mina närmaste som får ut något av den, men tydligen gör jag något bra. Tack främling, jag blev så himla paff och glad!
Dagens outfit bestod mest av kläder från asos, klänning och öronfascinator från rean, + stretchigt sköldpaddsskärp i gulmetall. Hade även en påse med Mulle på, minns ni honom? Den knubbiga ponnyn från tidningen Mun häst. Stylish! Nu ska jag smälta alka dagens intryck, sova, och sedan festivala i två dagar till, hurra!

På tåget.

Tar en paus i mitt sommarlov och åker hem till stan en sväng, för att gå på Stockholm music and arts. Hurra vad kul det kommer bli! Typ bara bra artister. På väg till tåget stannade far och jag hos systern, drack en köpp kaffe och pussade vovvarna.
Jag har på mig randig kjol från Lindex vanliga avdelning, och en rosa t-shirt från shirtstore. På den står det "Legalize gay robot marriage before they kill us with their laser beams" och det är ett budskap jag kan stå bako
! Min vän Tobias fick en likadan, men grön, i födelsedagspresent. Nu ska jag försöka undehålla mig med tupplur resten av resan. Vi hörs!

Kalas!

Är i byn ett tag. Idag var kamraterna samlade hos Tobias pappa för födelsedagsfirande. Guh så gött med tårta! Efter ett tag gick vi hem till Linda & Tim, åt fryspizza och skrattade trutarna ur led!
Jag hade på mig cremefärgad klänning med svart kackskärp, från Asos, och gul kofta från Lindex tjockisavdelning. Köpt för några år sedan. Leggings från gud vet var, mjuka vita träskor från Skopunkten.

Vill du ha mina skor?

Helt gratis! Nästan oanvända eftersom de är för stora på mig. Röda, fuskskinn. Det står att det är 41, men är nog närmare 42. Finns att hämta på Östermalm, eller så möts vi på valfri plats i innerstan. Jag kan även ta med dem hem till byn, om du bor i norra Västmanland/södra Dalarna.

Rosettrygg.

Idag var det varmt igen, hurra! Tog en trekilometers spatsertur i ärmlös, korallfärgad rosettklänning från Asos Curve, och ett par halvlånga/halvkorta svarta leggings. Skönt med svalka! Ta av er koftan, brudar!

Det ständiga ärmlöstdilemmat!

Idag var det galet varmt, och när jag gick några ärenden hade jag den rosa ärmlösa klänningen jag visat upp här tidigare. Jag gillar egentligen skuggan bäst, men har ändå längtat efter extremhetta - för då har jag en "ursäkt" att ha fina ärmlösa kläder, fast jag är tjock. Som om någon skulle komma med anklagelser; typ "Det är inte tillräckligt varmt för att du ska visa dig så lättklädd, skyl din feta kropp!". Men ingen tittade mer på mig än på någon annan. Varken på mina tjocka, ärrade armar eller på mina håriga ben.

Här är en text jag skrev förra sommaren, på ett liknande tema:

"Idag hade jag smink i trynet för första gången på flera månader. Hade även en ärmlös klänning! Satte på mig kofta först, men det var ju så jävla varmt. Visserligen rörde jag mig bara i mitt kvarter, men det var ändå rätt stort. Jag har ju alltid förstått, rent intellektuellt, att jag har lika stor rätt som alla andra att gå barärmad. Men det är svårt att ta in. Att verkligen -känna- att om någon störs eller äcklas av att mina armar är tjocka, att jag har stora bristningar överallt, att jag har emo-fjortis-ärr på armarna - ja då är det deras problem. Jag kan inte ta ansvar för deras fettfobi och elitism. Jag kan bara ta ansvar över mig själv, att jag inte ska drabbas av solsting på grund av yllekofta mitt i sommaren. Låter enkelt, men är extremt svårt för någon som har tillbringat större delen av livet med att hata sig själv och sin kropp. Sedan mellanstadiet har jag intatuerat i mitt hjärta att mitt efternamn är Fettberg, de sa att jag hette så. Sedan fyraårsåldern har jag förstått att min kropp inte bara är min. På lågstadiet försökte jag prata med mor om att jag var så ledsen över att vara den fulaste flickan i hela skolan, över att vara så vanskapt. Hon förstod inte. Hon såg inte det jag såg, och det jag har tagit för sanning hela mitt liv - att jag inte är lika mycket värd, att jag är en Quasimodo.

Jag har väldigt svårt att tala om känslor överlag, till och med att skriva om dem. Är så förbannat rädd för att blotta mig, att bli övergiven om jag visar det svarta och bottenlösa självhatet. Det som är jag. Det är därför min blogg kan vara ganska trist ibland, jag vågar bara snudda vid det som bränns. Någon som jag kallar C har hjälpt mig mycket. Min familj och mina vänner hade varit mina kryckor om jag bara hade vågat blotta mig, det vet jag. Ni har varit mina kryckor ändå, de jag klamrat mig fast vid även när jag varit sluten. Men på något vis är det enklare att vara själsligt naken om man slipper möta en blick, slipper höra en röst. När känslorna spritt sig till huden, när den är pappersskör och svider, då är det svårt att ta emot en fysisk kram. Och allt jag gör styrs av skammen. Skulden. Fast jag har det bästa kontaktnät man kan önska sig, fast jag har människor jag skulle ge mitt liv för - är det lättare att ta av masken bakom skärmen. Och på andra sidan skärmen fanns C, lika komplicerad och traumatiserad. Inte istället för, men ett komplement. Trots att jag aldrig har träffat honom, och kanske aldrig kommer få göra det, så har han med en hel del nötande och tillit fått mig att ana något. Ana ett människovärde hos mig själv. De fina omkring mig har alltid sett det, och sagt det, men det krävdes en digital främling för att det skulle sås ett frö av självacceptans hos mig."


Jag skrev den alltså på min andra, tristare, blogg. I kommentarsfältet fick jag gensvar och peppning av min söta väninna Thepas, och där skrev jag bl.a. detta:

"Men oavsett vad man har eller vad andra ser i en så kan man ha demonerna, den där jävla parasiten som äter upp allt ljus. Jag klarade inte av att ta emot hjälp förrän jag var på botten - när min storasyster hade dött och jag hade fått en psykos. Jag hade gått i terapi och fått medikamenter i många år, men jag hade inte varit redo, mogen. Och jag hade turen att få en psykolog som jag passar sjukt bra ihop med, som både förstår och ifrågasätter. Han säger att jag har vanföreställningar när jag berättar om hur jag ser ut när jag ser mig i spegeln."

och

"Vad gäller tjockheten har det hjälpt en del att lusläsa http://haespasvenska.se/ och titta på nakna tjockisar på nätet. Inte i runksyfte, hehe, utan för att se att de är vackra med sina runda magar och tjocka armar. Även om det är långt kvar tills jag kan se något sånt hos mig själv, ger det ändå lite hopp."



Så skrev jag alltså för ungefär ett år sedan, och mycket är sig likt - men mycket har även förändrats. Jag respekterar mig själv på ett annat vis nu. Tack C, tack vänner & familj, tack tjockisbloggare och -läsare!

Nyduschad i neglige

Har varit upptagen med en herre några dagar. Förmodligen kommer det skita sig snart, men just nu känns det mysigt och fint. Idag jobbade han sent, så jag har tid med bloggy :P
Vit neglige från Cellbes. Jag har liten byst för att vara tjock, och den är trång på mig så jag rekommenderar en storlek större än vanligt. Fin och skön dock!

Fortsättning del två.

Samma snubbe svarade mig igen, och tycktes inte ha läst vad jag skrev:

"Men problemet är ju att hon inte tycker om sig själv pga övervikten, det säger ju hon själv...Ja tycker det var ett bra svar, inte standard kliché svaret att du ska tycka om det precis som du är. Skulle till och med jag kunna svara utan att vara expert. Klart man ska tycka om sig själv som man är, men kan man inte det får man se till å göra förändringar.
Nejj dom flesta som går ner i vikt går inte upp igen. Lägger du upp ett långsiktigt mål och ändrar kost och motionsvanor så går det bra, men vill man ha snabba resultat är det svårt att hålla i längden. I vissa fall gör dom det, som i detta"

Mitt sista inlägg blev:

"Jo, de flesta går upp igen. Undersökningar visar att kvinnor bantar i genomsnitt tio år av sina liv, och det är förbannat sorgligt."

Jag ids nog inte lägga mer tid på det där, men om någon annan har pluskonto på den där blaskan får ni gärna skriva något.